söndag 3 januari 2010

En sång

Jag har skrivit en sång:

Här kommer spöket Laban,
han vill ge dig en kram.
Han tycker du är en fin tjej,
han är likadan.
Han vill bara flyga
genom slottet godmorgonsol.
Skrämma alla männskor,
för han är så cool.

Melodin har jag tyvärr glömt bort.

tisdag 1 september 2009

79

På sidan 79 i Jelineks De utestängda (som jag läser) hittar jag en kölapp med nummer 79. Eller, ärligt talat ligger den på sidan 93. Jag förstår inte hur någon kan ha missat en så uppenbar chans.

torsdag 27 augusti 2009

Tråkigt

Det är tråkigt att se en hel film. Till och med en bra film är det tråkigt att se.

Tråkigt att läsa en hel bok. Till och med en bra bok är det tråkigt att läsa.

Tråkigt att lyssna på en hel skiva. Till och med en bra skiva är det tråkigt att lyssna på.

Tråkigt att behålla uppmärksamheten under ett helt samtal.
Tråkigt att gå en hel promenad.
Tråkigt att prova en hel kostym.
Tråkigt att arbeta en hel dag.
Tråkigt att dricka en hel kopp te.
Tråkigt att äta en hel måltid.
Tråkigt att stanna på en hel fest.
Tråkigt att sätta i sig hela födelsedagstårtan.
Tråkigt att klippa hela sitt hår.
Tråkigt att städa en hel lägenhet.
Tråkigt att le ett helt leende.
Tråkigt att dansa en hel dans.
Tråkigt att spela på ett helt piano.
Tråkigt att leva ett helt liv.
Tråkigt att hålla tungan alert under en hel kyss.
Tråkigt att blåsa ut ett helt ljus.
Tråkigt att spela klart en hel omgång monopol.
Tråkigt att ...

onsdag 26 augusti 2009

Musik

Gitarr över trummor. Bas.

eller

Bas över trummor. Gitarr.

måndag 24 augusti 2009

Kaffe

Så är det i alla fall sagt. Jag för min del har i alla fall bestämt mig. Till exempel:

Från och med nu kommer kommer jag bara dricka två koppar kaffe om dagen. Bara två. Två koppar kaffe räcker gott. Den ena dricker jag på morgonen. Jag behöver en kopp till frukost för att orka ta mig ur sängen, tvätta mig och gå till jobbet. Inte ens om jag lät bli att tvätta mig, inte ens om jag lät bli att gå till jobbet skulle jag kunna vara utan den första koppen kaffe.

På förmiddagen får jag klara mig utan. Jag kan väl sitta med på förmiddagsfikat ändå. Vad ska de säga? De kan inte tvinga mig att dricka kaffe om jag inte vill. De vet inte hur dåligt det är för dem. Jag slår vad om att flera av dem dricker kaffe både på morgonen och på förmiddagen, kanske flera koppar till och med. Anders, till exempel, och Eva också, det har jag sett, dricker alltid två koppar svart kaffe vi elva tiden. Två koppar! Själv brukar jag i alla fall klara mig på en.

Inte heller till lunchen ska jag dricka något kaffe. Jag brukar egentligen inte vara särskilt sugen, särskilt inte efter förmiddagskaffet bara två timmar tidigare. Det är ju absurt när man tänker på det.

Jag klarar timmarna efter lunch utan problem. Man får ju energi av maten, man behöver inget mer. Jag får se till att vara upptagen av arbetet, sitta med näsan i viktiga papper. Det kommer bli mer gjort på det sättet också. Det får vara slut med att hänga i fikarummet.

Vid tretiden kommer jag förstås bli sugen, och ännu värre blir det framåt fyra. Jag vet att det kan bli svårt. Men det går. Jag brukar ju ändå äta middag redan klockan sju nuförtiden, halv sju till och med vissa dagar.

Först efter maten blir det kaffe. Då har jag samlat hela dagens kaffesug och koncentrerat det i en enda punkt. En svart kopp ska det vara, men inte för stor. Det kommer sitta fint, som man säger. Det kommer sitta fint.

söndag 23 augusti 2009

I Got the News

Är det just för att I Got the News är Ajas svagaste låt som den så precist visar upp skivans överlägsna teknik? Det luftiga svänget, de många nyanserna, den känsliga dynamiken, de fylliga färgerna, det perfekta ljudet … på något sätt blir alltihop så mycket tydligare när inga rörande melodier hamnar i vägen.

lördag 22 augusti 2009

PING (4)

- PING -

… och doktor Wagner säger att jag måste ha tålamod och låta saken ha sin naturliga gång ”det är inte bra att försöka tvinga fram en onaturlig utveckling. Penicillin, smärtstillande, kanske till och med en liten operation – det är åtgärder som mina kollegor skulle föreslå, men man kan inte fullt förutse effekten av sådana metoder i ett fall som detta, och jag för min del föredrar att inte ingripa och istället låta saken ha sin naturliga gång. Allt som behövs är lite tålamod. Jag antar att vi är eniga här …” och jag vet inte vad jag ska säga för vad vet väl jag om såna där medicinska angelägenheter och mitt vänsterben är redan uppsvällt till dubbel storlek och såret varar så att byxorna blir alldeles kladdiga och bultar som om någon slog på det med slägga och min feber är redan en bra bit över trettinie grader och doktorn säger ”försök att inte svettas så mycket, du behöver vätskan” och han räcker mig ett styvt vitt papper fullt med pyttesmå svarta bokstäver och ber mig skriva under och jag påtar dit mitt namn men inser genast mitt misstag för benet exploderar som en handgranat och doktorn säger att tyvärr finns det inte mycket han kan göra när jag just intygat att jag förbjuder all behandling och jag tycker väl inte att det är något att tjata om för jag börjar känna mig ganska snurrig och det är faktiskt först fjorton månader senare som det verkligen går upp för mig vilken sitts jag har satt mig i, jag är förstås sedan länge utskriven från sjukhuset men jag har fortfarande inte fått den benprotes som jag specialbeställt från Thailand (de säger att de gör dem bättre där än någon annanstans och det är ändå försäkringen som betalar) och jag reser alltså tillbaka till Skåne för att söka ett jobb på en lokaltidning och jag passar dessutom på att besöka min morfar som ligger på ett långtidsboende i Skåne Tranås, han är svårt dement och verkar inte begripa vad jag pratar om men det är ju trevligt att ha någon som lyssnar, och det är en varm dag och det är fasligt hett i det lilla rummet där vi sitter och fönstret går av någon anledning inte att öppna och jag går ut i korridoren för att be undersköterskan som visat mig in om ett glas vatten och han svarar ”javisst” och är mycket tillmötesgående men ni kan tänka er att jag blir förvånad när jag på hans namnbricka läser namnet ”Filip Wagner” och jag tänker genast på den Doktor Wagner som för ett drygt år sedan behandlade mitt sjuka ben och jag tycker också att jag minns en annan Wagner, och jag undrar faktiskt om det inte var just Filip han hette i förnamn. Jag hade träffat honom hemma hos Jesper Nilsson som vid den tiden var en av mina närmsta vänner och jag minns att Filip, om det nu var så han hette mitt minne är märkligt dimmigt efter olyckan, hade haft en stor vit råtta som de båda gärna hade velat att jag skulle hålla i mitt knä, och råttan måste ha varit hungrig eller bara förbannad för den bet mig med full kraft rätt i vänstra låret och trots att Filip genast rusade fram och ryckte loss djuret lyckades den få med sig en stor bit kött och en rejäl bit av mina jeans och Filip envisades såklart med att skjutsa mig till akuten trots att jag flera gånger försäkrade honom att det inte alls var någon fara och det var alltså där jag träffade denne Doktor Wagner, vars dag jag säkert fullständigt förstörde när jag lät mitt ben explodera över hela hans rum och jag står alltså i rummet inne hos morfar och jag blir alltmer övertygad om att det hel måste vara någon sorts konspiration och att denne Filip Wagner alldeles säkert är en släkting till doktorn och att de på något sätt känner till mer än de borde och med alla medel försöker sabotera för mig och det kan jag förstås inte tolerera så jag böjer mig fram över min morfars orörda lunchtalrik och tar den kladdiga bordskniven i min högerhand och går emot dörren och i samma ögonblick kommer Filip in i rummet och jag tycker alldeles säkert att jag känner igen honom nu så jag sätter kniven i hans axel och rusar ut, så fort man nu kan rusa med bara ett ben, och jag vågar mig inte på att komma tillbaka till vårdhemmet igen, inte ens två år senare när min morfar är döende i någon sorts leveråkomma som de inte kan bota vågar jag åka tillbaka och feg som jag är vågar jag inte heller vidta några rättsliga åtgärder mot familjen Wagner eftersom jag …

- PING -

måndag 17 augusti 2009

Den perfekta poplåten

De finns två sorters poplåtar:

den perfekta poplåten,

och alla andra.

Denna indelning är oberoende av kvalitet.

lördag 15 augusti 2009

ANT (1)

Anteckning: å vad det tar lång tid att få ner bokstäverna i blocket.

fredag 14 augusti 2009

Guilty Pleasures (2)

Har hela dagen försökt komma på saker jag skäms över att jag tycker om. Utan resultat. Kanske tyder det inte på en bristande känslighet utan tvärtom på en hög sådan: det är omöjligt för mig att tycka om något som jag skäms över.

torsdag 13 augusti 2009

Guilty Pleasures

Jag tror inte att jag tillhör guilty pleasures-generationen. Min mamma, till exempel, ursäktar sig alltid lite när hon ser en Beck-film på teve, ”det är ju mysigt” säger hon.

Själv kan jag utan problem se Disneyfilmen Bolt och tycka den är skitbra, eller ha ett långt Kitchen Nightmares-maraton, utan att alls tycka att det är särskilt bra. Jag skäms inte alls. Och ändå är jag långt ifrån någon skamlös människa. Jag identifierar mig kanske inte tillräckligt mycket med min kultur och underhållningskonsumtion för att skämmas över den.

onsdag 12 augusti 2009

Tillgjordhet

Driften att göra sig till är inte det minsta tillgjord.

tisdag 11 augusti 2009

Kvalitet och kategori

Att ett uttryck inte går att kategorisera säger ingenting om vare sig kvalitet eller originalitet. Varken genre eller brist på genre är ett kvalitetsmått.

måndag 10 augusti 2009

Tdningen (2)

På en del ställen vet jag att jag måste vara extra noggrann. Husen kan stå i fel ordning på abonnentlistan, en abonnent kan vara uppskriven på fel våning eller ha ett namn som inte står på brevlådan. Husen kan också vara mycket lika varandra och komma i en förvillande ordning, till exempel står hus 179 och 279 mittemot varandra. På dessa kniviga ställen gör jag i praktiken aldrig fel, eftersom jag just där är noggrann och uppmärksam.

Fel gör jag däremot på de obetydliga ställen som flyter förbi fort och smärtfritt utan att man behöver tänka på dem. Egentligen är det alltså inte när jag är osäker jag behöver vara uppmärksam utan när jag är säker på att allt går utan problem.

lördag 8 augusti 2009

Tidningen (2)

På söndagar har Sydsvenskan och Skånska dagbladet precis samma innehåll, det är bara Skånskans framsida som är annorlunda. Det är därför ganska lätt att råka lägga fel tidning i fel brevlåda, men å andra sidan spelar ett sådant misstag i praktiken ingen större roll. Jag tänker mig att all snarlikhet fungerar så.

fredag 7 augusti 2009

Hamsuns temperament

Hamsuns temperament:

Ska det va på det viset?!

torsdag 6 augusti 2009

Saker (7)

Glädjen i att känna igen en sampling och upptäcka att den inte är bättre i original.

onsdag 5 augusti 2009

Ögonblicken

Jag tror man brukar säga att Mot fyren är en bättre roman än Mrs Dalloway. Det stämmer nog. På samma sätt stämmer det säkert att Mozarts fyrtioförsta symfoni är bättre än den fyrtionde. Strukturen är mer utvecklad. Fokuset är skarpare och jämnare.

Ändå jag själv hellre Mrs Dalloway och lyssnar hellre på fyrtionde symfonin. I dem finns de enskilda ögonblicken som drar en tillbaka gång på gång. De enskilda ögonblicken är omöjliga att överträffa, även om de snart blir slitna slitna både av min egen läsning/lyssning och av hård användning i massmedia.

När det handlar om att begära någonting, om att bli beroende, är det alltid det enskilda ögonblicket som väger tyngst. Man blir inte fast på en struktur. Jag tänker inte: jag måste ännu en gång uppleva det precisa förhållandet mellan den och den av verkets delar. Jag tänker "La-dada-La-dada-La-dadada" eller "Mrs Dalloway sade att hon skulle köpa blommorna själv" - och sedan måste jag gå till bokhyllan eller stereon.

tisdag 4 augusti 2009

Främlingen

Först nu, vid kanske tredje eller fjärde läsningen, tänker jag att det är helt riktigt att avrätta Mersault.

fredag 31 juli 2009

Tidningen

TIDNINGEN idag: SM-VECKAN * MISSA: INTE SQUASHFINALER LILLA TORG 19.30

Vid varje brevlåda undrar jag vem som bryr sig.

torsdag 30 juli 2009

Hotel California

På Eagles skiva Hotel California kombinerar flera ganska vanskliga element: country, hårdrock, välljud och virtuositet. Ändå är skivan mycket smakfull. Så smakfull att smakfullheten, i sin förnekelse av en uppenbar kitch, själv blir smaklös.

måndag 20 juli 2009

onsdag 15 juli 2009

Ljud

Klippklipp säger saxen.

Klippklipp säger den amerikanska realityserien.

måndag 13 juli 2009

Olof Lagercrantz

Den söndertjatade "Om konsten att läsa och skriva" är onekligen en fröjd.

Den lätta, rena stilen. Det perfekta flytet.

Sen att vi aldrig håller med varandra, det är en annan fråga.

söndag 12 juli 2009

Transformers

Faktiskt en av de bättre filmer om utomjordiska robotar utklädda till bilar jag sett på senaste tiden. Inte lika bra som leksakerna förstås, men förlagan är ju alltid skarpare.

lördag 11 juli 2009

SMS-anteckning (2)

7.21

8.21

9.21

SMS-anteckning

H får en iaf att känna sig som en m, det är en god sak när man är som jag


Jag vet inte vad H eller m ska vara. Jag brydde mig inte om att skriva ut hela orden eftersom jag var säker på att jag omöjligt kunde glömma dem.

Kanske kan H vara Hemingway och m vara människa. Jag har i så fall inget minne av att jag skulle ha haft en sådan tanke.

fredag 10 juli 2009

Allmusic om Pentangle

"Were Pentangle a folk group, a folk-rock group, or something that resists classification?"

torsdag 9 juli 2009

Milosz

"Jag har läst många böcker, men även om jag staplar volymerna på varandra och ställer mig på dem lägger de inte en centimeter till min egen längd."

tisdag 23 juni 2009

fredag 19 juni 2009

torsdag 18 juni 2009

Saker (3)

Skillnaden mellan en kursiverad punkt (.) och en icke kursiverad punkt (.).

Projekt (7)

Projekt: Vara en fullständig människa, en helhet av noggrant sammanfogade delar. Inte nödvändigtvis delar i harmoni, men i alla fall med klara och urskiljbara relationer.

onsdag 17 juni 2009

tisdag 16 juni 2009

Saker (1)

Balustrad, bingohallen, blandad kompot.

måndag 15 juni 2009

Fungerar

A

B

A

Så fungerar många saker tror jag.

söndag 14 juni 2009

Dan Brown

Blev så engagerad i inledningen till Änglar och demoner att jag brände kakorna i ugnen.

Det är inte omöjligt att populärlitteraturen har samma kvaliteter som populärmusiken, som också är tekniskt underlägsen och konstnärligt banal - men förbannat spännande.

torsdag 11 juni 2009

Ingen trodde

"Ingen trodde på hans fantastiska förmåga ... men nog visade han dem ... nog visade han dem ..."

tisdag 9 juni 2009

Vad kostar det umbärliga? (2)

alla de skiftande umbärliga kostnaderna

som variationerna i våra anspråk

att studera den andra vanan,

så eller så mycket sprit

ett paket cigaretter

bil eller motorcykel

skillnaden mellan håret borta

eller hemma

Vad kostar det umbärliga?

Hur mycket som kan anses "normalt" eller som minimum ifråga om alla de skiftande umbärliga kostnaderna i ett hem går naturligtvis inte att säga. Det är här som variationerna i våra individuella vanor och anspråk framträder allra tydligast. Det enda man kan göra för att belysa denna del av budgeten är att studera vad det kostar att hålla sig med den ena eller den andra vanan, hur mycket pengar blir det på ett år om man köper så eller så mycket sprit eller om man röker ett paket cigaretter om dagen eller om man har bil eller motorcykel eller skillnaden i kostnad mellan att tvätta håret borta eller hemma.

söndag 7 juni 2009

Skapelsen

Det är en lockande tanke att Gud skulle ha skapat världen i bokstavsordning.

Om

Det är inte en fråga om när utan om om.

lördag 6 juni 2009

Snabbt

Jag kan skriva på flera sätt. Men snabbt är inte ett av dem.

torsdag 4 juni 2009

Stämma gitarren

- Det är min dröm att ha en sån där kille som stämmer upp en nya gitarrer till mig och kommer fram med dem mellan låtarna. Ja, fast i livet, då.

- Ja, någon som ordnar allt jobbigt och sedan bara levererar det åt en så man själv får skina.

- Nej nej, jag tänker på en sån där kille som stämmer GITARRER åt en och kommer fram med dem mellan låtarna. Ja, fast i livet då.

måndag 1 juni 2009

Band

Om man hör sig själv på band för första gången utan att komma ihåg att man blivit inspelad, kan man då känna igen sin röst?

fredag 29 maj 2009

Projekt 6

Projekt: Baka riktigt bra bröd.

Jag har redan provat flera recept, oftast med grovt, skållat rågmjöl.

Ännu inga surdegar.

torsdag 28 maj 2009

Tejp

På mitt bord ligger en tejprulle som jag har stulit. Jag borde lämna tillbaka den men jag minns inte vad jag har använt den till och kan därför inte heller veta om jag kommer att behöva den igen.

tisdag 26 maj 2009

Längst bak

Längst upp på sidan längst bak i min anteckningsbok, separerad från resten av anteckningarna av tjugoen tomma blad, finns följande mening:

själv har jag tex. alltid öronproppar på mig

Pilbåge

Utanför mitt fönster traskar fem fasaner omkring. Om jag hade en pilbåge skulle jag kunna skjuta dem och äta upp dem. Jag har inte haft en pilbåge på väldigt länge.

Projekt 5

Projekt: Byta personlighet under en månad.

Göra nya bekantskaper.

Se nya möjligheter öppna sig.

Byta tillbaks.

söndag 24 maj 2009

Nöjesguiden

Det fanns en tid när ingen arbetade på tidningen nöjesguiden. Året var, till exempel, 1347.

Direkt

Tanken på att skriva perfekt utan att redigera. Att skriva med en obehindrad röst som talar hur den vill om vad den vill, inte alltid intressant eller meningsfullt, men alltid avvägt, tydligt, väldisponerat och perfekt formulerat – på första försöket.

lördag 23 maj 2009

Projekt 4

Projekt: Tala i perfekta meningar. Tala som en skrift, utan meningslösa småord, stakningar eller upprepningar.

fredag 22 maj 2009

PING (3)

- PING -

"... och av den anledningen finns alltid ett inbyggt sönderfall i de idéer som starkast genomsyrar samhället, en naturlig självförstörelsemekanism som får dessa idéer att upplösas så snart någon kritiskt utforskar deras inre. Idén rasar samman inifrån och efterlämnar ingenting annat än ett fullständigt vakuum, ett vakuum snart fylls ut av en ny, snarlik och precis lika utbytbar idé. På så sätt kan ingen av dessa idéer läsas mot samhället, inte användas för att angripa eller kritisera det, eftersom de då genast kommer visa sig så ogrundade och innehållslösa att varje kritik mot dem blir plump och meningslös. Alla idéer måste bevara en sådan funktion för att effektivt kunna integreras i samhällsideologin, samtidigt får de inte utåt visa denna sida, som därför oftast göms i en punkt som är särskilt öm, en punkt man inte får, vågar eller vill röra vid, en punkt så känslig att minsta smekning åt fel håll framkallar ett vansinnesskri hos den chockade ..."

- PING -

torsdag 21 maj 2009

"En oerhört rutinbaserad tillvaro"

"En oerhört rutinbaserad tillvaro"

Cafémusik

På café simrishamnsgatan väljer de aktivt Arhur Russell skivorna där han gnider på sin distade cello framför de där han diggar disco, trots att de senare uppenbarligen är trevligare att fika till. På så sätt får alla i lokalen känna att de tar del av experimentell musik utan att faktiskt behöva lyssna på den.

Jag kompenserare genom att intensivlyssna James Blunt.

onsdag 20 maj 2009

Gud

Gud: Och vem var det som skapade havet? Var det du som skapade havet eller hur var det nu igen? Nej just det, det var ju jag som skapade havet, och himlen och land skapade jag också och allting däremellan. Jajamensan.

Musik och Gud

Tänker att musik skriven till Guds ära borde vara den största musiken.

Tänker att musik skriven av Gud borde vara den största musiken.

Tänker att Gud alltid ska vara bäst.

tisdag 19 maj 2009

Tiga

Funderar på om artisten Tiga är medveten om vad tiga betyder på svenska.

Kanske borde jag skicka ett mejl och upplysa honom.

Jag hade i alla fall velat veta.

måndag 18 maj 2009

Fight Club (2)

Filmens sista replik är:

"You met me at a very strange time in my life."

Efter den förstår man att huvudpersonen ger upp sitt lilla tonårsuppror och slår sig ned i villaförorten. Troligtvis föröker han till en början undvika den gråa monotoni han fastnat i vid filmens början. Men han kan inte komma ifrån att han måste arbeta långa timmar på sitt tråkiga jobb för att kunna ge sina barn allt de vill ha. Och han kan väl inte heller motstå att vid dagens slut sjunka ned i TV-soffan och slappna av framför en schysst sitcom. Så småningom inser han att han inte behöver vara en rebell. Det räcker att kämpa på i det lilla och försöka göra livet meningsfull i vardagen. I slutändan förespråkar filmen precis samma medelklassliv som den först verkar kritisera.

Fight Club

Fight Club är en av de filmer jag sett flest gånger.

När jag vill se en film vill jag oftast se Fight Club.

Fight Club är en bra film att se.

Fight Club är tät, snygg och spännande.

Fight Club är lite kittlande, omskakande i det lilla.

Fight Club är egentligen inte särskilt bra.

lördag 16 maj 2009

Brave New World

De senaste dagarna har jag funderat mycket på om jag hellre skulle leva i Brave New World.

Just nu lutar jag åt ett ja.

PING (2)

– PING –

men mitt liv är väl helt enkelt för händelselöst för att jag ska kunna skriva så där säga vad man vill om Bull Lee men nog verkar han ha haft en del balla grejer för sig och även om en del av mig måste förakta hela det där livet kan jag inte låta bli att vara avundsjuk och det är klart kan man bara omvandla det till GOD TEXT så är allting tillåtet men egentligen spelar det väl ingen roll vad jag gör så länge jag inte har DEN RÄTTA ANDAN kommer det ändå bli andefattigt och trist men det är klart att många av de där grejerna skulle man ju kunna hitta på själv utan att ens lämna sovrummet det är ju inte som om han faktiskt var nere i Sydamerika och slogs mot onda överstepräster som förvandlades till tusenfotingar

– PING –

fredag 15 maj 2009

Översätta

Skriv en roman och låt översätta den till tio språk.

Låt sedan tio nya översättare översätta översättningarna tillbaka till ursprungsspråket.

Skicka alla dessa översättningar till landets främsta skald och låt denna sammanfoga dem till en ny version av originaltexten.

Då får du vad du borde ha skrivit.

torsdag 14 maj 2009

PING (1)

– PING –

Han drev restaurangen så gott han kunde, arbetade hårt, försökte få ekonomin att gå ihop. Han aktade sig noga för gäster som satt för länge med servetter under ensamma kaffekoppar. Han hade läst om det hos Burroughs, stackars knarkare som väntade på The Man som Lou Reed sjunger (han hade hört det hos Lou Reed) och för säkerhets skull vägrade han servera kaffe till gäster som inte åt och han vägrade till och med tillåta att man placerade servetten under kaffekoppen, det kunde betyda något otäckt, för han hade läst

– PING –

onsdag 13 maj 2009

gail

Många gånger har jag hamnat på gail.com när jag skulle till min gmail.

Tyvärr finns det ingenting där som intresserar mig.

tisdag 12 maj 2009

söndag 3 maj 2009

Namn

Janne "Loffe" Carlsson

Carl "den sextonde" Gustaf

torsdag 30 april 2009

Engram

De flesta riff och melodier på Beherits nya skiva är enerverande enkla och entoniga. Oftast låter det som det första man spelar varje gång man sätter sig med gitarren och tänker "metal".

Men det är något med konstruktionen som fascinerar. Det är inte minimalistiskt på det coola sättet, som minimal techno. Det är ingen feg minimalism som säger "om vi inte gör mer än så här kan vi i alla fall inte göra fel". Tvärtom finns det något vågat över Beherits enkelhet. Det är en enkelhet som avslöjar, som genast fäster uppmärksamheten på musikens struktur: på riffens växlingar, på låtarnas ordning och relationer. Det är en enkelhet som genast visar skivans helhet. Och när varje del ses (hörs) ur detta perspektiv, framstår den inte längre som banal, utan bara som ren och genomlyst - fullständigt begriplig.

LYSSNA

onsdag 29 april 2009

Matcha

Jag är nihilist i teorin och humanist i praktiken.

Jag funderar på att ändra en av dessa inställningar så att de matchar varandra, men kan inte bestämma mig för vilken.

tisdag 28 april 2009

Projekt 3

Projekt: Hitta min roman. Jag har för mig att jag har skrivit en. Minns inte var jag lagt den.

måndag 27 april 2009

Da Vinci-koden

I 30 sidor av Da Vinci-koden lyckas jag lura mig själv att jag inte vet vad boken handlar om.

Sen dyker hela händelseförloppet ofrivilligt upp i huvudet.

Jag har svårt nog att läsa spänningslitteratur också utan att veta slutet.

tisdag 21 april 2009

Litteratur och musik

Jag vill tycka mest om litteratur, men jag är rädd för att jag tycker mest om musik.

Alla andra tycker mest om musik.

måndag 20 april 2009

Kvalitet

Jag kan tänka tusen saker utan att ens resa mig från köksbordet.

Jag kan skriva ned dem.

Jag kan ordna dem, till exempel tematiskt eller enligt en matematisk princip (men kanske inte fibonacci-serien, den börjar kännas lite sliten).

Man tycker att det skulle kunna vara litteratur.

Projekt 3

Projekt: Lyssna igenom alla ospelade låtar i min ipod, 1865 stycken. Antal spelade låtar: 8216.

Random Play, första låten:

Iron maiden - Number of the Beast

Projekt: Byta ut alla ospelade låtar i min ipod mot musik jag faktiskt vill lyssna på.

Överheten

Jag hatar att ringa om jobb.

Hatar att ha kontakt med överheten, överheten som kontrollerar mitt liv.

Jag vet att denna rädsla är onödig och förljugen, men jag kan inte göra mig av med den eftersom det skulle tvinga mig att inse att jag kontrollerar mitt liv själv.

söndag 19 april 2009

Bakbord

Jag sköter två tredjedelar av min bakning i skålen och resten på plåten.

Vem har väl råd att mjöla ett bakbord?

Indiana Jones

Vi ser Indiana Jones och klagar konstant på allt som är orealistiskt, till exempel hur många språk man talar i Indien, hur länge ett mekaniskt system kan bevaras i funktionsdugligt skick eller hur långt en alligator kan se.

De har säkert inte kollat upp något av det där innan de gjorde filmen.

Nog vet man bäst själv.

Projekt 2

Projekt: Vara lustig. Stå ut med det.

lördag 18 april 2009

Författarmyten

Det finns, vad jag vet, ingen myt om att det skulle vara lätt att vara författare.

Ibland irriterar det mig.

Kaspar Hauser

Kaspar hauser ligger på sin dödsbädd och berättar en historia han tänkt ut (fritt översatt):

"Jag ser en stor karavan som kommer genom öknen, genom sanden. Och denna karavan leds av en gammal berber. Och denna gamla man är blind. Nu stannar karavanen för att några tror att de är vilse och för att de ser berg framför sig. De tittar på sin kompass men den hjälper inte. Sen plockar deras blinde ledare upp en handfull sand och smakar på den som om den vore mat. Söner, säger den blinde mannen, ni har fel. Det är inte berg ni ser. Det är bara er fantasi. Vi måste fortsätta norrut. Och de följer den gamle mannens råd och kommer till slut till staden i norr. Och det är där historien börjar. Men hur historien går efter att de nått staden vet jag inte."

Har reser sig 35 år av filmfantaster upp och utbrister: "Nej, Kaspar, du berättade historien precis som den skulle vara. Du berättade den så långt du kunde. Du berättade den och den var underbar."

Man Kaspar Hauser är redan borta, separerad från världens vänlighet först av döden, sedan av myten och sedan av fiktionen.

fredag 17 april 2009

Watchmen

Läser Watchmen. Har inte varit så här entusiastisk över serier (graphic novel är en svulstig term) sen jag var åtta och hittade en bunt spindelmannentidningar från 60-talet på farmor och farfars vind.

Sättet att utnyttja seriemediets möjligheter: att spränga in pseudodokumentärt material, att låta symboler och tematik återkomma i olika delar av berättelsen, att samtidigt anspela på och vidga klichéerna kring superhjälten: alltihop tilltalar den uppvuxna versionen av min inre åttaåring lika mycket som superkrafter och konspirationer tilltalar åttaåringen i original.

Prosit

Jag: Attjo!

Hon: TYST ... jag menar, prosit.

Projekt 1

Projekt: Byt upplägg.

torsdag 27 november 2008

Hemlig Pizza

(till far)

"Vad får det lov att vara?"

"Jag är lite sugen på att ta en nummer femton, en såndär hemlig pizza."

"En nummer femton. Någonting att dricka?"

"Men jag förstår kanske inte riktigt idén. Vad är det på den hemliga pizzan?"

"Det är hemligt, det är en hemlig pizza."

"Jaja, en hemlig pizza då. Man får väl leva lite."

"Det blir en Marinara."

"Nej, nummer femton, en hemlig pizza."

"Ja, men den hemliga pizzan är en Marinara."

"Men det är ju ingenting hemligt med det."

"Det är hemligt tills man beställer den."

"Men Marinara finns ju på menyn."

"Ja, det är med musslor och räkor bland annat."

"Tyvärr är jag allergisk mot musslor, kan inte äta det."

"Då skulle du kanske ha valt någonting annat."

"Men jag kunde ju inte veta vad den hemliga pizzan var för pizza."

"Med den inställningen ska man kanske inte välja hemlig pizza."

"Kan inte den hemliga pizzan vara något annat? Är den hemliga pizzan alltid en Marinara?"

"Den hemliga pizzan kan vara vad som helst. Den kan vara till exempel en Vesuvio?"

"Men en Vesuvio kostar ju bara femtio kronor och den hemliga pizzan kostar sextio."

"Den kan vara en Capricciosa, Capricciosa kostar sextio kronor?"

"Om jag hade velat ha Capricciosa hade jag väl beställt Capricciosa."

"Vilken pizza vill du ha då? Välj en själv så säger vi att den är en hemliga pizza."

"Jag vet inte, det enda jag är riktigt sugen på är nog en såndär hemlig pizza."

lördag 15 november 2008

Idioten

När jag nu läser om Dostojevskijs Idioten har jag hela tiden en upplevelse av att allting i romanen syftar till någonting annat, att bokens egentliga innebörd inte kan utläsas direkt ur det som står på sidorna. Inte ens i de mest öppet diskuterande partierna, där man väntar sig att verkets kärnfråga äntligen ska lyftas fram, känner jag att man talar om det jag verkligen vill veta.
Hela intrigen är en ständig upptakt, en förberedelse för det som ska komma, det som nog ska visa sig om man bara orkar igenom bokens alla sidor, det som egentligen är relevant.

På så sätt drivs jag framåt genom romanen, inte för att jag vill veta vad som ska hända (vilket jag ju redan vet) utan för att jag vill se vilken betydelse dessa händelser kommer att uppdaga. Jag letar inte bara efter bokens sista sensmoral, dess avgörande uttalande, jag vill inte bara veta vilka svar romanen kommer ge, utan vilken fråga det är den ställer, ja, vad boken överhuvudtaget handlar om. På så sätt skiljer sig Idioten från till exempel Brott och straff eller Bröderna Karamazov, där det hela tiden är uppenbart vad det är man talar om, till exempel Gud eller moralen, och där texten tydligt försöker gestalta och utreda den aktuella frågan för att komma fram till en lösning. I Idioten däremot, är det aldrig uppenbart vad det är som disskuteras, utan bara att det disskuteras. Bokens innebörd låter sig inte omedelbart vaskas fram och nedtecknas i klarspråk, utan förflyttar sig hela tiden när jag försöker greppa den. Så snart jag tror att jag räknat ut vad det är som ska bli sagt, till exempel ”idioten är inte alls någon idiot utan tvärtom den ideala människan”, får jag ett slag på fingrarna och blir tvungen att ändra åsikt. Och trots detta har jag hela tiden upplevelsen av att allting i romanen är otroligt viktigt, att det till och bär på någon stor visdom, utan att jag säkert kan säga hur eller varför.

Det är såklart möjligt, till och med ganska troligt, att romanen inte alls innehåller den mening jag letar efter. Detta skulle dock inte nödvändigtvis innebära att romanen är misslyckad – vilket jag hört påstås – eller ens att letandet är för gäves. Tvärtom ger just detta boken en alldeles särskild glans i mina ögon; kanske presenterar Idioten meningen eller budskapet som en rent estetiskt idé, som en del av romanens estetik och inte som den bakomliggande sanning estetiken försöker kommunicera. Därmed blir detta budskap, samtidigt som det onekligen förlorar något av budskapets kännetecken, närmare knutet till själva texten eftersom en faktisk läsning av verket då blir det enda sättet att ta del av det. Och för att en sådan enhet ska kunna upprätthållas krävs också att budskapet ingenstans lämnas ut, att det aldrig sticker fram en tydlig tråd som avslöjar alltings verkliga innebörd, utan hela tiden förskjuts så att man aldrig säkert kan veta vad det egentligen är som menas.

torsdag 13 november 2008

Gränslöshet

Föreställningen om gränslöshet förutsätter att det gränslösa kan avgränsas.

tisdag 11 november 2008

Det osägbara

Jag (som så många andra) beklagar mig över att språket inte förmår uttrycka det jag verkligen vill säga, att det fumlar sig fram vid sidan av, mer intresserat av sina egna idéer än av mina, utan att någonsin riktigt nå fram till mina faktiska tankar och känslor. Jag kan till och med uppleva att språket låter mig säga allting förutom just det som jag verkligen vill uttrycka, att det med avsikt vägrar tala om det som är allra mest angeläget.

Jag tänker mig alltså att det vid sidan om allt som kan uttalas finns någonting som aldrig kan sägas, någonting som definieras just genom sin osägbarhet. Dessutom har jag en intensiv upplevelse av att detta osägbara är särskilt väsentligt, att det särskiljer sig inte bara genom sin frånvaro utan också genom sitt innehåll. Inför en sådan hemlighet kan jag inte undgå att koka av frustration. Kanske är det just detta, det som gömmer sig, det jag inte kommer åt, som är det allra viktigaste. Det osägbara kanske inte låter sig sägas just för att det döljer någonting enormt, någonting av sådana proportioner att det helt enkelt inte ryms i språket, för orden är ju så pinsamt små och lättköpta.

Den enkla och förnuftiga lösningen är såklart att redan från början förkasta alla försök att formulera sådant som inte låter sig formuleras, att inse sina begränsningar och välja att syssla med det som ligger innanför deras ramar istället för det som ligger utanför (Wittgenstein). Även om språkets system utvidgas, eller om nya språk uppfinns för att tala om det som inte kan talas om, är det osägbara fortfarande osägbart eftersom det definieras just av sin osägbarhet. Men i själva upplevelsen av det osägbara, i det faktum att jag alls kan ana någonting jag inte kan uttrycka, anar jag också att det här inte alls handlar om ett försök att ge form åt någonting oformbart, någonting som för alltid och av nödvändighet ligger bortom alla former, utan bara om ett försök att omvandla en form till en annan, att gjuta ny form åt ett otympligt utformat innehåll. För om det osägbara från början helt saknade form skulle jag inte alls kunna ana det. Genom en förskjutning, ett trollslag (eller bara ett byte av ord) slutar jag nu definiera det osägbara med hjälp av själva osägbarheten och tänker mig det istället som en egen idé; eller rättare sagt, jag tänker mig att det i det osägbara finns någonting som kanske trots allt inte är omöjlig att formulera, kanhända någonting som är för blygt för att självmant träda in i språksystemet men som med lite trugande mycket väl skulle kunna komma in och sätta sig, rentav ta en kaka.

Men inför själva formuleringen står jag tom. ”Skruaklashtakom”, försöker jag trevande men känner mig inte just nämnvärt närmare någon hemlighet. Jag vänder mig till musiken, som ofta hyllats för sin förmåga att uttrycka sådant som språket inte förmår; jag letar mellan raderna i poesin, mellan replikerna på teatern och i penseldragen på tavlor jag tycker om, och överallt får jag nya intryck, överallt finner jag nya kunskaper och upplevelser, överallt känner jag någonting jag inte riktigt tycker att jag känt tidigare, överallt tycker jag att jag anar konturerna av detta enorma, det som inte låter sig sägas, men ingenstans hittar jag det i klarspråk. Bytet av språk, att tala i musik eller teater, för mig inte närmare det jag inte kan säga, tvärtom uppdagar det bara nya osägbarheter. Musiken och tavlorna, blankraderna i poesin och de tomma ansiktsuttrycken i teaterföreställningarna, är dessutom helt oförmögna att uträtta det orden gör på ett kick; inte ens en pizza kan de beställa ordentligt.

Och allteftersom min bild av det osägbara vidgas inser jag också den fulla omfattningen av det som faktiskt kan sägas. Först nu ser jag hur mycket som ryms innanför gränserna för det sägbara, det oändliga sägbara med alla sina möjligheter och variationer, som jag inte kan nöja med bara eftersom jag har det och alltid har haft det, eftersom jag sett mig trött på det och tuggat det fram och tillbaks med alla jag känner. Men om jag föreställer mig att jag för första gången står inför det sägbara, att jag för första gången står inför hela möjligheten att tala, hur ofantligt kommer inte allt jag kan tala om att verka då? Skulle jag i det läget inte själv välja talet framför allt det osägbara?

Och hur kan jag egentligen veta det jag önskar att jag kunde uttrycka när jag inte finner ord verkligen innehåller någonting som skiljer sig ifrån det jag lätt kan tala om? Är det inte naivt av mig att tänka att det som ligger utanför språkets gräns nödvändigtvis är större än det som ligger innanför? Kanske bottnar min jakt efter det osägbara mest av allt i känslan av att gräset är grönare på andra sidan. Och eftersom osägbara inte kan uttalas kan det aldrig heller öppet undersökas. Det osägbara kan aldrig ses utan bara skymtas, anas, kännas, smekas med en domnad hand i mörkret – och hur vackert och hemlighetsfullt verkar inte allt som framträder på detta sätt?

onsdag 29 oktober 2008

Fördomen

Om fördomen angrips för hårt, kollapsar kulturen. Om fördomen inte angrips alls, förruttnar den.

måndag 27 oktober 2008

Krav

"Jag kan tänka mig en thriller också i och för sig. En såndär film som är precis så intellektuellt utmanande att man kan känna sig lite smart för att man förstår alla vändningar, men som ändå är så lättbegriplig att man kan hänga med utan att anstränga sig. Gärna en som är sådär lite billigt kittlande, om någonting mystiskt och obehagligt, men samtidigt mysigt. Den får såklart gärna handla om något riktigt viktigt också, men inget sådär jobbigt ämne som man bara mår dåligt av och ingen politik. Och så måste vara tempo hela tiden så att man inte somnar men inte så att man måste pausa när man går på toa. Och inte för många personer man måste hålla reda på."

"Jag kan tänka mig att se en film som är baserad på den där låten 'sommaren i City nittonhundranitti kommer du ihåg den'".

tisdag 7 oktober 2008

Tiden

Tiden går förbi oss med ett enda promenadsteg. Själv lagar jag fortfarande makaronpudding till exempel. När såg man tiden göra det senast?

lördag 27 september 2008

Det sista samtalsämnet

Känslor ska kännas, tankar ska tänkas, upplevelser ska upplevas...

Prat är utan tvivel det bästa att prata om.

fredag 26 september 2008

Don Quijote

Ännu en gång läste jag inte Don Quijote, som så många gånger förut. Hur väl känner jag inte varje sida i denna fantastiska roman!

torsdag 11 september 2008

Ett fel

Orden 'likhet' och 'olikhet' har av misstag fått fel relation till varandra. Likhet är inget annat än o-olikhet.

fredag 22 augusti 2008

35

Man stannar inomhus och kvävs, eller går ut och fryser ihjäl. Man lär sig att göra det i omgångar, så att inget av det riktigt biter.

tisdag 19 augusti 2008

Förstörelse

Jag tycker bara om att kasta sådant som jag egentligen vill ha kvar. Förstörelse av saker utan värde är värdelös förstörelse.

tisdag 12 augusti 2008

Glas

När hon frågar om glasen jag just diskat är rena svarar jag att "nog är de rena alltid". I själva verket menar jag att de helt säkert är rena just nu.

måndag 4 augusti 2008

Ottilie och jag

"Fördra mig i er närhet, gläd mig med er kärlek, lär mig genom era samtal - men låt mig ha mitt innersta för mig själv!"

Hur väl känner jag inte igen mig i en sådan fruktansvärd feghet!

fredag 18 juli 2008

Gud

Bara det som för mig närmare Gud är meningsfullt. Men hur i all sin dar ska jag kunna veta vad det är för något?

tisdag 15 juli 2008

Meningen med livet

På väg upp ur badkaret inser jag vad som är meningen med livet. Min insikt förvånar mig inte och gör mig varken glad eller nedstämt, jag förvånas bara av att jag inte har nått den tidigare. Jag tror inte att den kommer förändra mitt liv nämnvärt.

tisdag 24 juni 2008

Skam

Mitt minne är verkar vara nära kopplat till mina skamkänslor. Jag har betydligt lättare att från minnet räkna upp tillfällen då jag skämts (vilket jag dock avstår från på grund av skam) än till exempel tillfällen då jag varit lycklig. Jag har svårt att i efterhand avgöra om jag verkligen bettet mig så skamligt som jag minns.

måndag 26 maj 2008

Vaghet

Konsten är inte en fri yta för associationer.

Det är mig obegripligt varför vaghet fortfarande hyllas som en kvalitet.

måndag 12 maj 2008

Lycka

Min lycka kan dra åt helvete. Jag ger fullständigt fan i den.

måndag 28 april 2008

Songs of Leonard Cohen

Jag läste att Leonard Cohen var missnöjd med arrangemangen på sin första skiva. Så det kan gå. Om jag hade varit arrangemangen hade jag minsann varit missnöjd med Leonard Cohen.

torsdag 24 april 2008

Saffran

"Det är så lätt att glömma bort att köpa saffran."

"Javisst! Och innan man vet ordet av har det blivit lucia!"

måndag 21 april 2008

Mitt

Ordet är mitt. Fritt fram för mig att tala. Alla lyssnar storögt och storörat och stor alla andra kroppsdelar. Jag känner viss inspiration (som inför en fingerfärgsmålning). Jag tar satts ända uppifrån backen (som om jag åkte pulka). Jag gapar:

"..."

tisdag 8 april 2008

Övertygelser

Mina övertygelser upprör ingen. Däremot brukar allt det man inte lyckats övertyga mig om göra folk förbannade.

onsdag 2 april 2008

Lägenheten lägenheten lägenheten

Jag är i lägenheten.

Jag går inte ut.

Jag tänder inga lampor.

Jag tvättar mig inte.

Jag äter ingenting, läser ingenting, ser ingenting på TV.

Jag talar inte med någon.

Jag kroppsmålar mig inte (varför i all världen skulle jag göra det?).

Jag drar inte för gardinerna.

Jag vänder mig inte mot fönstren.

Jag går genom rummen. Genom det första, genom det andra, genom det tredje, genom det fjärde. FörstaandratredjefjärdeFörstaandratredjefjärde.

Jag tänker i hemlighet att det kanske inte är såhär det går till.

fredag 21 mars 2008

Sockerskålen

Det är oturligt att intresset för sockerskålen har en tendens att avta allteftersom barnet, som står på stolen eller pallen eller vad det nu kan hitta och sträcker sig upp mot översta hyllan där den står undangömd, alltid lite högre upp man kan sträcka sig, växer sig så stort att det utan problem hade kunnat lyfta ned den och stoppa i sig hur mycket socker det ville.

torsdag 20 mars 2008

34

Det finns en tjusig ovanvåning.

Det finns en morgondag.

Det finns mer kaffe.

Galet geni

Jag hade kunnat vara ett galet geni. Bortsett från att min eventuella galenskap inte har någonting att göra med mitt eventuella geni.

måndag 10 mars 2008

33

Tystnaden är tystare på telefon.

tisdag 4 mars 2008

32

Verkligast av allt är texten på pappret.

torsdag 28 februari 2008

Förståelse

Jag vill att det jag säger ska bli förstått. Det är en fåfänga jag inte kan låta bli att unna mig. Att själv bli förstådd, som person, upplever jag däremot bara som obehagligt.

lördag 23 februari 2008

Internationella valutafonden

Jag tänker att hon kommer att lämna mig: "Hon kommer att lämna mig." Jag säger det tyst för mig själv: "Hon kommer att lämna mig." Jag upprepar det: "Hon kommer att lämna mig. Hon kommer att lämna mig. Hon kommer att lämna mig." Jag skriver det på en lapp: "Hon kommer att lämna mig." Jag läser den: "Hon kommer att lämna mig." Jag gör klart för mig att jag vet om det: "Jag vet att hon kommer att lämna mig." Jag säger det tyst för mig själv: "Jag vet att hon kommer att lämna mig." Jag upprepar det: "Jag vet att hon kommer att lämna mig. Jag vet att hon kommer att lämna mig. Jag vet att hon kommer att lämna mig." Orden börjar kännas bekanta. De förlorar sin mening, blir till ljud. Jag hör dem men associerar dem inte längre med någonting särskilt. Jag kommer inte ihåg varför de var så viktiga. Jag tänker på någonting annat (till exempel internationella valutafonden).

måndag 18 februari 2008

Bandet R.E.M.

En måndagseftermiddag inser jag plötsligt vad det är som är så bra med bandet R.E.M. Jag har länge fått höra att jag borde tycka om dem men har aldrig riktigt begripit vad det handlar om. Ni vet hur det kan vara. Jag stod i vardagsrummet och såg ut genom fönstret när det slog mig. En riktig aha-upplevelse var det. Det lustiga var att jag inte alls lyssnade på R.E.M. just då. Det har jag väl förresten aldrig gjort. Inte heller efter att jag insett deras storhet – det var kanske en månad sedan nu – har jag känt något behov av att höra deras musik. Det är kanske inte heller nödvändigt nu längre. Jag har ju redan fattat vad det gick ut på.

tisdag 12 februari 2008

Döden

Döden är lite som melodifestivalen. Det är många som tittar (på melodifestivalen).

måndag 4 februari 2008

Till botten i musiken

Det är onekligen frestande att försöka nå botten i musiken. Att skala av, tunna ut, plocka isär, tills man når den allra minsta delen, den som inte längre går att plocka bort. Då kan man se klart och tydligt om den håller. Om bygget är solitt eller om det svävar i luften. Det är givetvis en vansklig verksamhet. För som alltid kan man inte i förväg vet vad som går att plocka bort. Det visar sig i absolut bästa fall först i efterhand. Arrangemang och framförande går lätt att skala av, tänker man sig till exempel, medan melodin till varje pris måste vara kvar; men eftersom melodin är inhyst i arrangemanget och arrangemanget blir hörbart först genom framförandet (såvida man inte läser musiken såklart, men nedtecknad musik blir inte musik i den mening som här diskuteras förrän i det ögonblick då den framförs, även om det sker bara i huvudet på den läsande), eftersom ingen melodi alltså kan leva utan att på något sätt arrangeras eller framföras, om än bara på enklast möjliga vis, blir redan denna första reduktion problematisk. Och vad finns det förresten som säger att hela melodin måste vara kvar? Kan man inte tänka sig att delar av melodin är onödiga, att de bara upprepar eller varierar och inte tillför någonting till själva kärnan? Vid varje lager man försöker skrapa av riskerar man att också skrapa av en del av det man söker (eller varför inte alltihop? – ner i papperskorgen bara!).

Ändå är det frestande. För längst ned i musiken, bortom allt det där som verkar irrelevant, allt som broderar ut tar om och fyller på, tycker man sig ana någonting ursprungligt. En kommunikation som inte går att reducera eller analysera. En kommunikation som inte verkar genom substitution, som inte byter ut eller representerar eller skjuter upp. Man ser skymten av någonting som är absolut närvarande i sig själv, som pryl, som fenomen.

Som oreducerat fenomen ja - vilket omedelbart gör hela projektet oändligt mycket svårare. För om man inte längre kan se musiken som ett system av kommunicerande delar (rytm, melodi, ton ochsåvidare), vilket man inte kan göra utan att reducera och generalisera, då rytmen ju inte är någon rytm i sig utan blir till rytm först när någon pekar på den och kallar den rytm ("rytm!"), vilket också omedelbart förutsätter en relation både till andra rytmer och till rytmen som koncept, kan man inte heller välja att lyfta av någon del, hur obetydlig den än kan verka, helt enkelt eftersom man inte längre med gott samvete kan urskilja några delar. Det hjälper inte alls att vara o så varsam.

lördag 2 februari 2008

Steve Albini

Det ligger nära till hands att anta att den råa, naturliga känsla som finns i Steve Albinis produktionsarbete måste komma sig av att musiken återges så som det låter när den framförs live (alltså i "verkligheten"), men det är inte alls säkert att det är så det ligger till. I själva verket förutsätter ju en sådan inställning att det inspelade ljudet betraktas enbart som en reproduktion, som någonting sekundärt och onaturligt, i någon mån nödvändigtvis en förfalskning. Istället fångar Albini varje ljud som om det redan från början hörde hemma i inspelningen; och även om man som lyssnare, som ett oundvikligt resultat av att det rör sig om just en fångst, inte kan låta bli att härleda varje del av ljudbilden till sitt ursprung, genom att tänka att virveltrumman är en virveltrumma och gitarren en gitarr och så vidare, så upplever man samtidigt att ljudet verkligen hör hemma på skivan och inte bara med tvång låter sig hållas fast där. Den inspelning som i själva verket ligger närmast den direkt framförda musiken är inte nödvändigtvis den som låter mest lik.

tisdag 29 januari 2008

Grammatik

När jag råkar skriver en mening som är grammatiskt galen förvånas jag ofta över att något sådant alls är möjligt, att det överhuvudtaget går att skriva så. Ibland skriver jag fel av rent okynne och stirrar storögt på den groteska texten, liksom jag som barn en lördag stirrade på de tre gula godispapper jag hade kastat mitt på vardagsrumsgolvet. Förgäves väntar jag mig att språket ska göra uppror och kasta de felplacerade bokstäverna av pappret.

torsdag 24 januari 2008

Räddaren i nöden

Kanske borde Holden Caulfield ha väntat några år innan han försökte sig på en hel roman.

tisdag 22 januari 2008

Banalitet

Ju mer oviktigt (och här finns en skillnad från "mindre viktigt") någonting är desto lättare har jag att tala om det i en ton som känns någotsånär uppriktig. Att någonting är sant, att det motsvaras av några faktiska tillstånd i världen eller i mig själv, hjälper här inte särskilt mycket. Banalitet, däremot, gör fullständigt susen.

måndag 21 januari 2008

Film

Trots att jag ser ganska mycket film (ofta flera stycken i veckan nuförtiden) kan jag inte komma på mer än tio filmmakare vars verk har gett mig någonting på riktigt. Allt annat har varit mer eller mindre meningslöst. Jag vet inte om det ska tolkas till filmens fördel eller nackdel att jag just på detta område är beredd att svälja så mycket skit.

söndag 20 januari 2008

Upprörd

Jag har svårt att bli upprörd över den dumhet som är så grav att de inte lurar någon jag bryr mig om att rädda.

söndag 13 januari 2008

En smaksak

"Vad läser du?"
"Världens bästa bok"
"Är inte det en smaksak?"
"Jag vet inte. Hur avgör man det?"
"Det kanske också är en smaksak"

söndag 6 januari 2008

Självkritik

Eftersom inget ord samtidigt kan tala och tala om sig självt förekommer alltid, även bortsett från alla psykologiska aspekter, en viss klyvning mellan det talande och det kommenterande jaget. Det finns ingen verklig självkritik.

fredag 21 december 2007

Rättvisa

Tanken på en högre rättvisa lugnar mig inte alls. Vem vet vilka vrickade omdömen en sådan institution skulle kunna fälla?

tisdag 18 december 2007

Bra

Ordet ”bra” använt som omdöme lämnar alltid ett hål efter sig. ”Bra” uttrycker den rena vänliga intentionen men undkommer inte att den vänliga intentionen i verkligheten ofta är det mest ovänliga. Jag vill inte ha din vänlighet; jag vill att du låtsas att den inte alls behövs.

Om någonting verkligen är bra, varför i så fall bara "bra"?

lördag 8 december 2007

Tomhet

En man på tågstationen frågar mig efter pengar till en biljett. Han säger att han blivit inskjutsad till stan för att se en konsert men att ingen brytt sig om att hämta honom efteråt. Han är mycket engagerad och läspar tydligt och jag lyckas inte riktigt förstå vem det är som kört dit honom eller varför de inte kommit tillbaks. Han säger att han väntat fyra timmar och att det är så jävla kallt (vilket är helt riktigt; jag har både halsduk och mössa men fryser ändå lite grann).

Jag tittar i min plånbok och hittar en femtilapp. ”Jag har visst en femtilapp du kan få” säger jag. Han tackar så mycket och går snabbt sin väg. Jag känner en liten glädje över att ha varit till hjälp men tänker samtidigt att jag är ett svin. Alltihop lämnar en underlig tomhet inom mig. Jag förklarar den, med att min femtilapp är borta.

måndag 3 december 2007

Förkyld

"Jag tror du har smittat mig" säger jag på vägen ut. "Nu kommer jag säkert också bli förkyld".

"Men" snörvlar hon "det är ju vår förkylning"

onsdag 28 november 2007

En insekt

Jag har sovit dåligt och försöker ta igen mitt sömnunderskott på tåget. Men när jag slumrar till drömmer jag att jag äter en stor grön vårtbitare. Jag plockar upp den ur byxfickan (vad den nu har där att göra) och håller den i ett fast grepp i min knutna näve så att bara huvudet sticker upp. Sedan stoppar jag snabbt in den i munnen och biter till.

Jag ser inte var jag är någonstans eller om det finns någon annan där men misstänker att jag är med något slags vad eller tävling; det känns underligt att jag skulle äta insekten helt på eget initiativ. Det skulle kanske också kunna röra sig om ett praktiskt iscensättande av den klassiska frågan: "om du kunde rädda hela världen från undergång genom att äta …, skulle du göra det då?” men jag tycker att det verkar osannolikt både att någon skulle vilja se mig äta en levande insekt och att denna person faktiskt skulle ha makt att låta hela världen gå under (visserligen är det ju obetydligt om någon sådan makt verkligen existerar så länge man lyckas få mig att tror att den gör det, men jag har svårt att tänka mig att jag skulle vara så lättlurad).

Drömmen återkommer kanske fyra gånger under den korta tågturen. Jag vaknar varje gång innan jag hinner känna hur det smakar.

söndag 25 november 2007

Telefonen

Jag sitter vid telefonen och hoppas att ingen ska ringa. Efter två timmar ringer det i alla fall. Hela världen är emot mig.

onsdag 21 november 2007

En ängel

"Du är en ängel"
"Nej då"
"Jo absolut. Du är fantastisk. Om det finns någonting du är så är det en ängel"
"..."
"Och någonting måste du ju rimligtvis vara"

tisdag 20 november 2007

Utan mig

Jag har tänkt på hur världen skulle se ut utan mig och kommit fram till att den inte skulle beröras nämnvärt av min bortgång. Det känns tryggt.

Mat och sex

När paren på film träffas för att äta men väljer att ha sex istället tänker jag alltid bara på maten som blir förstörd. Jag undrar vad det är de har lagat, om det tog lång tid, om det kanske går att värma till lunch nästa dag och så vidare.

måndag 19 november 2007

31

Jag brukar hitta på åsikter för att ha något att säga. Jag kan låtsas att jag är upprörd över saker, att jag tycker någonting är fantastiskt eller att jag tänkt en massa på något spännande som har hänt. De jag pratar med har oftast ingen anledning att bry sig om att jag egentligen inte alls tycker så som jag låtsas tycka. Det har jag förresten inte själv heller.

fredag 16 november 2007

Takt

Under kanske tjugo sekunder droppar kranen i köket exakt i takt med Michael Jackson skivan och jag passar på att tänka att min tur kanske har vänt.

tisdag 13 november 2007

Nihilism

Man inser rätt snabbt att alltihopa är påhittat. Det finns ingen anledning att tjata om det.

Porslinskatten

När dammet torkas av porslinskatten, som under åratal stått ensam på översta bokhyllan och beundrats av alla husets besökare, inte så mycket för sin egen prakt som för sin onåbara position i vardagsrummets hjärta, avslöjas en klarare och ljusare färg som drar åt beigt, rentav åt gult, snarare än åt grått, och man inser plötsligt att den matta ton man trodde var höjden av skönhet och förfining – man har till och med många gånger tänkt på vilket utsökt val det var att måla katten i precis den färgen –, i själva verket bara var smuts.

torsdag 8 november 2007

S

S är en bokstav som börjar på S.

tisdag 23 oktober 2007

Tåget

Jag går till tågstationen med avsikt att ta livet av mig. Jag har tänkt på det en del, och tycker att det ska bli skönt att få det avklarat. Det är fint väder och jag gnolar lite när jag promenerar: ”I may not always love you...”. Jag hälsar på en gammal klasskamrat som cyklar förbi. Hon ser bra ut. Vi har inte träffats på länge.

Jag går längst ut på plattformen och väntar på tåget. En kvinna i högtalaren berättar att det är försenat: först fem minuter, sedan tio, sedan femton. De tar det i etapper och hoppas att ingen ska märka något. Jag känner igen en man som väntar på samma tåg på andra sidan perrongen. Han har långt hår och läser en gratistidning. Jag tänker att han kanske är en kändis. Jag svettas och får ta av mig jackan. Jag undrar om jag har fläckar under armarna. Himlen är helt molnfri. Om jag hade vetat att jag skulle få vänta hade jag tagit med mig musik, eller något bra att läsa.

Ett tåg kommer in på spåret bredvid. Jag tycker att det kör lite för långsamt. Det saktar in rätt ordentligt innan det ska stanna. Jag är tveksam till om det verkligen kör så snabbt att man kan vara helt säkert på att dö om man hoppar framför det. Borde man kanske se till att landa under hjulen så att man blir ihjälklämd av tågets tyngd och inte behöver förlita sig så mycket på hastigheten? Men om man hamnar mellan rälsen och hjulen, finns det inte risk att tåget spårar ur? Det vore ju ganska onödigt. Eller räcker det kanske om jag går en bit längst spåret så att jag kan fånga tåget innan det börjar sakta in? Och hur långt i förväg måste man hoppa? Om man hoppar för tidigt kan man ju bli stående på spåret en kort stund innan man blir påkörd, vilket inte alls verkar särskilt trevligt. Men om man hoppar för sent finns det risk att man bara dunsar mot sidan av tåget och slår sig som fan. Kanske är det säkrast att redan ligga på spåret när tåget kommer åkande. Men folk kommer att titta konstigt på mig om jag lägger mig på spåret. Säkert kommer någon försöka hindra mig.

"Fan", tänker jag "folk gör ju det här hela tiden, och jag har ingen aning om hur det brukar gå till."

Jag inser att jag kanske inte planerat tillräckligt noga. Kanske är det ingenting man gör sådär bara på impuls. Jag får gå hem och googla eller slå i någon uppslagsbok. Och komma tillbaka en annan dag.

måndag 22 oktober 2007

Fiske

Det är mysigt att fiska. Men när man väl får en fisk måste man bara slå ihjäl den. Och när man äter den sen så smakar den ingenting särskilt, bara som vanlig lax eller torsk eller strömming eller vad man nu fått för något. Man kan ju köpa fisk i affären, om man nu tycker att det är så jävla gott.

lördag 20 oktober 2007

Bekanta

När jag gör en ny bekantskap väntar jag bara på att personen ifråga ska upptäcka att jag är tom och hata mig. Det händer aldrig.

måndag 15 oktober 2007

Bad

Jag bestämmer mig för att bada. För att jag inte har gjort det på länge. För att jag tror att det skulle vara trevligt. För att få vara naken.

Vattnet är för varmt. Jag läser i badkaret. Jag är munter. Jag undrar hur länge jag kan hålla andan. Jag ligger på mage under ytan och tänker att jag fan inte ska andas. Jag ligger stilla för att inte slösa på syre. Jag hör inte när han kommer in i rummet. Jag visar inga livstecken.

Det här är det närmaste döden någon någonsin trott mig vara.

söndag 14 oktober 2007

Ansvar

När hon frågar vad jag har för ursäkt för att vara som jag är svarar jag: ingen alls.

Och jag inser för första gången, att jag är ganska nöjd med att vara helt och hållet ansvarig.

tisdag 9 oktober 2007

Fjorton

I en av sina noveller, Asterións hus, låter Borges berättaren tala om att antalet portar i hans hus är oändligt. I en fotnot till ordet oändligt upplyser han sedan om att "orginalet har fjorton portar, men det finns anledning att anta att detta numrära adjektiv i Asterións mun gäller för otaliga"

Ibland tänker jag att en enda finurlighet av det här slaget skulle vara nog för att rättfärdiga hela mitt meningslösa liv.

måndag 8 oktober 2007

Telefonen

Folk ringer till varandra hela tiden.

Jag undrar vad de pratar om...

tisdag 2 oktober 2007

30

Att folk behandlar varandra illa är ingen anledning att hata människan. Om människan är förhatlig behöver man inte bry sig om hur hon behandlas.

söndag 30 september 2007

Ensamhet

Den som på allvar kan befria sig från vardagens sociala krav, från all hänsyn, skam och rädsla, och vara i sällskap med andra på samma sätt som i sällskap med sig själv, kommer alltid vara ensam.

onsdag 26 september 2007

29

Den lilla bibeln längst till vänster i hyllan hade så tunna sidor att de knappt fanns.

tisdag 25 september 2007

28

Oändligheten är överskattad. Det är slutet som är svårt att förstå.

söndag 23 september 2007

Statistik

Delar av mitt liv är inredda av ren artighet mot statistiken.

måndag 17 september 2007

Gratulationer

Det smaklösaste sättet att gratulera en framgång är inte att förhålla sig likgiltigt eller sarkastiskt eller ens att öppet visa sin avundsjuka, utan att lyckönska med en av de fraser som är skapade för just den sortens tillfällen men som förlorat sin kraft genom grov överanvändning.

"Jag har fått Nobelopriset i fysik"
"Fan va gött"

tisdag 11 september 2007

Perec och tiden

I Georges Perecs roman Livet en bruksanvisning är tiden fryst i ett enda ögonblick. I detta vakuum traskar berättaren runt och beskriver människorna som står frysta i sina positioner, oförmögna att ingripa. Texten ger därför sken av att vara omedelbar (och rent teknisk såklart omöjlig) inte eftersom händelserna den beskriver utspelar sig i det skrivande ögonblicket, utan för att det skrivande ögonblicket, om tiden verkligen står stilla, inte alls kan existera. Texten måste snarare vara skapad ”i ett”, uppstånden som en redan färdiggjuten enhet. Här ställer sig Perec i opposition mot romanens traditionella sätt att betrakta tiden. I motsatts till den i förruttnelse sönderfallande värld man vanligtvis möter i litteraturen (och i verkligheten), framställer Perec en ren, ofarlig värld – en värld utan rörelse.

Kanske skulle man kunna hävda att Perecs roman är hänsynslös i sitt förhållande till tiden. Perec beskriver nämligen i första hand tingen – och även människorna och i vissa fall även händelserna får betraktas som ting i det här avseendet – och vänder sig först i andra hand, med utgångspunkt i de föremål som beskrivs mot de händelser som utgör romanens ramhistoria. På så sätt tycks romanen kunna veckla ut hela händelseförlopp, och därmed också tid ur själva tingen. Man får därför inte bilden av att en person eller ett föremål har hamnat huset på NR 11 rue Simon-Crubellier, som är romanens utgångspunkt, på grund av händelser i det förflutna, utan ser istället detta förflutna som en konsekvens av föremålets plats i huset. Romanen låter på så sätt tingen inta en plats viktigare än händelserna, vilka inte sällan används bara som en ursäkt för att få skapa maniska beskrivningar, listor och uppräkningar.

Det förflutna, som det framställs i Livet en bruksanvisning är hela tiden underordnat den tillfälliga, fysiska världen (nuet). Och kanske finns det alls ingenting konstigt i det. Det som egentligen är underligt är att ett sådant perspektiv upplevs som så främmande.

torsdag 6 september 2007

Blått

Bakom träden på kyrkogården upplevde jag plötsligt himlens färg som absurd. "Blått finns ju inte i naturen", tänkte jag och log.

tisdag 4 september 2007

Text och musik

Den genomsnittlige musikskribenten ägnar hela sitt arbete – alla dessa texter om artister, om scener, om personliga upplevelser och personliga känslor – åt en enda uppgift: att dölja att han egentligen inte anser det möjligt att skriva om musik.

måndag 3 september 2007

Sig själv

Helt och hållet sig själv är man bara i sömnen, och kanske inte ens där.
I döden?

torsdag 30 augusti 2007

Ildjarn

När man försöker tränga igenom den skorrande ljudväggen på Ildjarns ”Forest Poetry” och sålla ut de melodier som döljer sig under kaoset, inser man gradvis att någon sådan distinktion inte är möjlig: varje ljud är samtidigt ett oljud och tvärtom, och det är bara genom att svälja det första som man kan nå fram till det senare. Skivan tvingar en därför att acceptera oljudet inte bara som ett ofrånkomligt (vilket redan det är en bedrift) utan som ett nödvändigt element, utan vilket musiken inte hade fungerat. Eftersom musiken är omvandlade till oljud snarare än klädd i det kan man inte hitta dess kärna bara genom att klä av den.

Detta gör att varje ljud blir oändligt nyansrikt, inte för att det i sig innehåller något sådant djup utan för att det genom att befinna sig precis i det odefinierade mellanläget mellan de välkända musikaliska elementen (toner och rytmer) och rent missljud, undviker varje naturlig kategorisering och istället måste definieras och omdefinieras av lyssnaren. På så sätt säljer skivan inte bara noisekonceptet till den som vanligtvis är oförmögen att uppskatta det utan öppnar också för en vidare perspektivförskjutning: den placerar renheten i det tomma oljudet i ett ovanligt förhållande till det krav på känsla och struktur som hör samman med de mer ordnade musikaliska elementen. Dessa tycks en plötsligt fastlåsta och oflexibla i jämförelse med den absoluta friheten i det rent slumpmässiga, rentav ofrivilliga skapandet.

Skivan introducerar på så sätt en omvänd ordning, där "låtarna" har som främsta uppgift att tvinga fram en uppskattning av de störningar som döljer dem, där strukturerna kontrasterar mot missljudet istället för tvärtom. ”Forest Poetry” hävdar i så fall i slutändan att det som vid en hastig lyssning framstår som rent oljud, faktiskt är just detta.

måndag 27 augusti 2007

Djup

"Du är så djup", sade hon, som om det vore både en ursäkt och någonting att ursäkta.

söndag 26 augusti 2007

26

Miljöförstöringen förblir en mänsklig angelägenhet: miljön själv är ovetande.

fredag 24 augusti 2007

25

Den absurda humorn är den ensammaste: den är rolig bara i den mån livet är omöjligt.

torsdag 23 augusti 2007

Kalkonfilm

Jag tror att den viktigaste egenskapen för att kunna njuta av en god kalkonfilm är en djupt rotat tro på att världen i grund och botten är i sin ordning, på att de människor som normalt sett får möjlighet att spela in film är klipska typer vars verk förtjänar att uppmärksammas. Har man denna tro kan man med gott samvete skratta åt de avvikande undantagen. Har man den däremot inte skrämmer dessa en istället som toppen på ett isberg av idioti.

måndag 20 augusti 2007

24

Mitt förhållande till texten är betydligt stelare än vad jag låtsas om. Jag närmar mig pappret endast motvilligt, driven inte främst av glädje utan av tvång. Jag inbillar mig till och med, att det är så det borde vara.

lördag 18 augusti 2007

Fantasi

Fantasin är dömd att vara barnslig eftersom den så envist låtsas att världen är oändlig. Allt som är på riktigt måste alltid förbruka någonting, plocka upp något som är omöjligt att lägga tillbaka. Eftersom fantasins gränser är odefinierade kan den inte heller förbrukas.

måndag 30 juli 2007

23

Bara det faktum att vi kan tala om något sådant som en återgång till naturen, till ett liv under mer verkliga förutsättningar, innebär i praktiken att något sådant aldrig är möjligt.

måndag 23 juli 2007

Upprepningar

När man upprepar ett ord tillräckligt många gånger riskerar det inte bara att förlora sitt välljud, sin form i munnen, utan också att mista hela sin plats i språket: man förstår inte längre vad man ska med det till, varför man alls skulle villja tala om den sortens saker (vad det nu rör sig om). En obehaglig glipa i det man trodde var en värld av nödvändigheter.

Havet

Jag uppskatar havet, liksom himlen, först och främst som en kontrast: någonting radikalt annorlunda som bryter av mot resten av landskapet. Om man bortser från denna egenskap och ser havet för vad det egentligen är: en oändlig yta som inte kan användas till någonting annat än att ta sig över, inser man att havet är överskattat. Det är land som är något att ha.

Anteckningar

Den oro jag känner när jag har en idé men saknar papper att anteckna på grundar sig inte så mycket i fruktan för att jag ska glömma bort den om jag inte skriver ned den som i fruktan för att den inte ska vara bra nog att bli ihågkommen ändå.

söndag 22 juli 2007

Kafkas Dagbok

Det är lätt att tänka sig att den Kafka som kommer fram i dagboken är den verkliga Kafka (eller kanske snarare, då den verkliga Kafka faktsikt kan vara den som framkommer i hans verk, den personlige Kafka, den oduschade Kafka i morgonrock). Men även om dagboksanteckningarna grundar sig i Kafkas personliga liv är det inte svårt att se det problematiska (om jag vågade: felaktiga) i ett sådant synsätt; den litterära, eller estetiska, tanken föregår här alla andra tankar. De korta texterna är inte ens förställda (förskönade, förfulada, utvidgada, tillplattada, omformulerada) bilder av Kafkas vardagstankar, de existerar överhuvudtaget inte i någon annan form. De har inte litterariserats utan är litteratur. Och om de nu trots allt inte är det, gör man som läsare bäst i att i alla fall låtsas att så är fallet. Varför skulle man annars vilja läsa skräpet?

lördag 21 juli 2007

Banken

Vi har våra pengar på banken nuförtiden, det är lättare så.

Vi har våra pengar på banken och vi förklarar överseende för våra gammelmormödrar och för barnen på dagiset:

"Vi har våra pengar på banken nuförtiden, det är lättare så."

torsdag 19 juli 2007

Internet

Det frustrerande i att diskutera över internet (eller via brev för den som provat det) ligger i vetskapen om att konflikten aldrig slutgiltigt kan avslutas med hjälp av fysiskt våld. Det enda man har är det satans paratandet.

fredag 13 juli 2007

Höger och vänster

När jag vaknade till klarvaken vid halvsextiden kände jag mig underligt borttappad, som när man vaknar efter första natten på en ny plats och inte kan minnas var man är någonstans, fast med den skillnaden att det inte var rummet jag upplevde som felplacerat, snarare var det min egen känsla av riktning som hade rubbats: jag kunde inte längre minnas vilket håll som var höger och vilket som var vänster. Jag skulle gissa att denna ovanliga glömska hade att göra dels med mitt plötsliga uppvaknande (troligtvis på grund av ett oväntat ljud i eller utanför lägenheten) och dels med den dröm jag hade haft innan jag vaknade: jag vandrade ensam i en tallskog så enformig att jag omöjligt kunde hålla reda på vilket håll jag kommit ifrån och vart jag var på väg så att jag snart irrade runt helt planlöst på väg till en sandstrand som aldrig dök upp.

När jag var liten och precis hade lärt mig cykla målade min mamma ett oranget kryss på min högerhand så att jag skulle veta vilken sida av vägen jag skulle köra på. När krysset började blekna (men innan det helt försvunnit) ritade jag själv dit ett nytt (och efter det ett till och ett till och så vidare) och satte då alltid de nya strecken så att de löpte genom det gamla kryssets mittpunkt men inte vidrörde något av de tidigare strecken så att alltihop till slut blev till en stor brunaktig plump som min farmor oroat pekade på och frågade vad som hade hänt (och jag svarade att det var en ovanlig kinesisk hudsjukdom men ljög så dåligt att hon inte trodde mig i mer än en halv minut). Tyvärr hade jag tvättat bort den för länge sedan. Jag hade ingen aning om att jag någonsin skulle behöva den igen.

torsdag 12 juli 2007

Landet

När jag promenerar på landet om natten kan jag gå mitt i vägen om jag vill. Jag kan gå baklänges, med tungan ute eller till och med med byxorna neddragna. Det kör nästan inga bilar förbi och de som bor i husen vid vägen ser en inte eftersom det är aldelles mörkt. Jag känner en lätt upphetsning över att det, i en situation som vanligtvis (i staden) brukar vara fylld av regler plötsligt går att bete sig lite hur man vill.

Det är vid sådana tillällen man inser varför en del sätt att göra saker har blivit konvention och andra inte.

måndag 9 juli 2007

Hastighet

Tiden går snabbt när jag är ensam. Jag byter rum i lägenheten, går över gatan och köper kaffe, bläddrar i en bok jag inte tänker läsa, formulerar en mening på arton ord – och så har det gått en timme eller två. Det är som om jag börjat tänka långsammare, röra mig långsammare, leva långsammare, som i en omvänd superhjältehistoria där jag inte (till följd av en mutation, ett mystiskt vetenskapligt experiment eller otillåten kontakt med en radioaktiv substans från en annan planet) rör mig så snabbt att jag upplever det som om tiden går i slow-motion utan tvärtom sjunker ned i tanklös långsamhet och ser världen passera förbi supersnabbt utan att hinna ingripa.

Man kan tänka sig att en sådan hastighetsförändring skulle kunna bero på att jag, i andra människors frånvaro, inte längre behöver förställa mig utan kan vara sådan som jag verkligen är och därför också kan slappna av på riktigt och leva i mitt eget tempo; jag skulle dock vilja hävda det motsatta: att det är först i andra människors närvaro som jag överhuvudtaget behöver bekymra mig om vem jag är och inte är, som jag tvingas forma en person som jag kallar mig själv och som skiljer sig från andra människor, och att jag i ensamheten helt kan lämna alla sådana ansträngningar och flyta ut till en oformad klump som inte särskiljer sig från andra, mer än kanske till sin potential till särskiljande. Min tidsuppfattning blir därför också flytande, då jag inte längre bemödar mig med att förhålla mig till andra människors scheman utan lever i total primitivitet, om än med alla moderna bekvämligheter. Av samma anledning blir mina tankar också värdelösa; för att kunna säga någonting vettigt om någonting krävs en fast punkt att tänka från, en begränsning i tankefriheten som vanligtvis skapas av samma mur av fördomar som man försöker tänka sig igenom. Om jag inte väjde inför ett sådant ord skulle jag nog kalla alltihop för angenämt.

onsdag 4 juli 2007

Kaffe

När jag gör kaffe till mig själv kokar jag alltid dubbelt så mycket som jag tänker dricka och häller ut hälften. Jag har inte riktigt bestämt mig för varför men kan tänka mig en hel rad spännande tolkningar av ett sådant beteende. Jag låter frågan vara öppet tills vidare.

söndag 1 juli 2007

Natten

Natten erbjuder en ovanlig (även om den ju inträffar en gång per dygn) frihet eftersom den till skillnad från dagen inte oundvikligen måste genomlevas utan kan avbrytas när man vill. Allt man behöver göra är att gå och lägga sig. Och eftersom alternativet till alla nattliga aktiviteter är just sömn, ett tillstånd där tiden rinner obemärkt förbi, upplevs den tid man spenderar på dem både som vunnen, eftersom man inte bara har ersatt sömnens sysslolöshet med verkliga händelser utan dessutom med händelser som är helt och hållet frivilliga, då man ju inte engagerar sig i dem för att fylla dagens tomrum, vilket man, även om man kanske inte själv tänker på det så, faktiskt alltid gör annars, utan till och med för deras skull avstår från den totala sysslolöshetens frihet, och som bortslösad, eftersom man ju egentligen inte kan tänka sig något bättre än att sova.

onsdag 20 juni 2007

Straff

Halvt påkommen med att med hjälp av två tändstickor formade som en pincett hålla fast en sprattlande fluga, reagerar jag inte med att släppa flugan och låtsas som ingenting, vilket jag mycket väl hade kunnat göra, utan med att mosa flugan mot bordet och utbrista ”titta!” för att dra uppmärksamheten till mitt illdåd. Trots att denna grymhet både betydligt förlöjligar mig inför min åskådare och är helt oärlig (hade jag förblivit ensam hade jag så småningom släppt flugan) upplever jag den som den lämpligaste utvägen, till och med bättre än ett rent heroiskt slut, som att släppa ut flugan genom fönstret. Jag tänker mig att jag hämnas på flugan, men hämnas egentligen lika mycket på mig själv.

söndag 17 juni 2007

22

Under morgonen upptäckte jag glädjen i att skriva av, att på det egna pappret återskapa texten exakt sådan som den var när man läste den. Och allra helst, om man bara vågar, utan citattecken.

Sommaren

Gädje över glädje över glädje, över vadå?

Vädret?

tisdag 12 juni 2007

Klockan

När hon frågade vad klockan var ljög jag och sade att hon var kvart i, trots att hon redan slagit prick. Jag gjorde det helt utan att tänka mig för och utan någon som helst bakomliggande orsak. Hon gick på det.

måndag 11 juni 2007

Döden

"Du är död", ropade de båda pojkarna samtidigt och riktade vattenslangen mot den unge mannen som lekte med dem i trädgårdslandet. Han skrattade och lyfte händerna för att skydda sig mot vattenstrålen som dock hann träffa honom i ansiket innan han helt lyckades blockera den. Solen sken. Jag upptäckte ett litet hål i min T-shirt.

lördag 9 juni 2007

Framtiden (2)

När jag tänker på min framtid brukar jag ibland (åter-) skapa bilder av vad som ska komma i minnesformat för att, genom att se hur saker kommer att te sig i efterhand, bättre kunna bestämma vilken väg jag ska välja. Jag ser framför mig olika mer eller mindre tänkbara scener som var och en, om än inte riktigt så uttalat, får representera ett vägval: jag sitter i gräset under ett träd i parken och läser en tunn bok medan en tvestjärt kryper över min högerhand; jag sitter halvnaken vid köksbordet och hör hur kaffevattnet kokar; jag står under en presenning i regnet och rensar fisk osv.

För att få dessa scener att te sig något sånär realistiska försöker jag måla upp dem så detaljrikt som möjligt. De får därför dels får en stor likhet med det liv jag lever idag, en likhet som väl knappast heller är särskilt osannolik för min framtid, och dels får en stor likhet med scener jag sett i fiktiv form, och av någon anledning särskilt med dem jag sett i reklamfilm på TV, kanske för att reklamfilmen ofta försöker skapa samma lösryckta bilder av lycka som jag själv gjort ovan (just denna likhet går att återfinna i alla tre exemplen: i det första en reklam för hundmat, i det andra en trailer för en svensk ungdomsfilm jag aldrig sett och i det tredje en reklam för lågprislivsmedel). Scenerna blir fortfarande aningen grumliga men gott och väl skarpa nog för att passera som verkliga minnen, vilka ju också de med tiden blir detaljlösa eller ojämnt detaljerade, som ett fotografi där vissa delar av bilden oundvikligen hamnar ur fokus.

Jag försöker att så lite som möjligt känsloladda dessa bilder, eftersom själva syftet ju är att ta reda på vilka känslor de väcker. Men en bild som står framför mig utan känslomässigt bihang upplevs också som just en bild, som en visuell avgjutning i vilken jag själv inte kan vara delaktig. Jag blir istället kameramannen. Därmed uppnår jag visserligen den objektivitet jag eftersträvat, men kan inte "i hjärtat" övertyga mig om att denna framtid verkligen tillhör mig; jag uppfattar den inte som min och dömer den därför också som om den vore någon annans: med de krav jag ställer på min omgivning och inte med de krav jag ställer på mig själv.

Kanske finns det överhuvudtaget något felaktigt i den grundsyn som gett upphov till hela detta tankesätt: att livet går ut på att skapa goda minnen, att det sätt saker ter sig i efterhand överhuvudtaget spelar någon roll. Jag ser framför hur jag som åldring ligger på min dödsbädd och ser tillbaka på mitt liv och känner mig tillfreds med vad jag upplevt och åstadkommit, precis innan jag sluter ögonen och döden dör (om man bara kunde dö något annat!). På så sätt är mitt behov av dessa föreställda scener ur framtiden fött ur precis en sådan scen, och dessutom ur en scen som uppenbarligen är så djupt influerad av fiktionen (när har jag i verkliga livet varit ens i närheten av en dödsbädd?) att den knappast kan anses vara min egen.

måndag 4 juni 2007

Krakel Spektakel

"Krakel Spektakel akta gardinen
du faller i farstun och välter kaminen!
Ack ack ack
gardinen den sprack!
Tack ska du ha, sa Herr Palsternack."

På bilden i ABC-boken där ramsan återfinns ser man att krakel, när han faller i farstun, av misstag råkar hälla upp en kopp kaffe åt Herr Palsternack (en sorts palsternackmänniska med gul kostym och hatt) från en kaffekanna som står och värmer på kaminen. Därav dennes "Tack ska du ha", som alltså inte alls är en ironisk eller beklagande anmärkning. För den som läser ramsan utan att ha boken till hands kan detta kräva en förklaring.

söndag 3 juni 2007

Vidskeplighet

Vi uppfattar vidskepligheten som ociviliserad, rentav som en fiende till civilisationen. Och det är den kanske också. Men är den inte i någon mån också det motsatta: till den grad underkastad samma kollektiva tryck som gör hela civilisationen möjlig att den, liksom en algväxt som med hjälp av vattnet runt omkring sig trotsar gravitationen och stäcker sig rakt upp mot ytan, svävar helt fri från all rim och reson?

torsdag 31 maj 2007

Ett byte

Man borde, på statligt initiativ (eller vilken överhet man nu kan använda), byta plats på två ord i språket, till exempel "och" att "att", helt enkelt för och se om det är möjligt och genomdriva en sådan motivlös att obegriplig förändring.

onsdag 30 maj 2007

21

Efter tillräckligt mycket utredande och hopplösa försök att nå botten faller alla teman slutligen samman till en odefinierbar klump som får allt jag kan säga, göra eller tänka att reduceras till ett oupphörligt cirklande om vilket jag inte säkert kan veta ifall det syftar till att föra mig närmare denna mittpunkt (som en bit bomull i en vattenvirvel) eller till att hålla mig på avstånd (som jorden i sin omloppsbana).

måndag 28 maj 2007

Ett slags frihet

Jag åt hela chokladkakan i sju tuggor, utan minsta hänsyn till rutindelningen.

lördag 26 maj 2007

Framtiden

Ingenting får tiden att gå så långsamt som rädsla för framtiden . (Obeslutsam går jag från rum till rum, förvånad över att jag inte alls gräver ett spår i marken efter mig.) Tyvärr gör samma rädsla också att det blir helt omöjligt att njuta av den tid man plötsligt vunnit.

tisdag 22 maj 2007

Biblioteket

En flicka i cykelhjälm hade glömt låna sin bok, så att den pep när hon gick genom larmbågarna vid utgången.

"Det är Sara" sade en annan flicka, också hon i cykelhjälm.

"Sara!" sade en tredje. De var totalt sju stycken, alla i cykelhjälm. Jag gissade att de hade cyklat dit.

"Sara!" sade också den fjärde och femte och suckade båda två som om Sara hade förstört alltihop och ingenting längre skulle bli sig riktigt likt. Jag tänkte att det nu var säkert fastslaget, att det var Sara som hade gjort bort sig.

"Men Sara", sade den sjätte som var betydligt äldre och bar på en beige tygkasse fylld med böcker. ”Nu får du gå tillbaks och göra om det.”

"Sara!" sade återigen den andre flickan när hon insåg att hon skulle bli tvungen att vänta medan Sara gick och lånade boken igen.

"Sara!" upprepade även den fjärde flickan och efter henne den femte:

”Sara! Typiskt Sara”, den här gången något vänligare, mer som ett kärraktersbaserat skämt i en komediserie än som en elak pik.

”Det är alltid Sara”, sade någon av de andra (jag bläddrade lite i en av mina egna böcker och såg inte säker vem).

Sara sade ingenting. Hon gick tillbaks och lånade boken i maskinen som man skulle göra.

”Kom nu Sara.”

”Sara!”

Jag räknade tolv Sara allt som allt. Inget tokigt namn det där.

söndag 20 maj 2007

Flaubert

"Jag ska skriva en roman."
"Hur då?"
"Så bra som möjligt."

onsdag 16 maj 2007

Sentimentalitet

I ”The Will to Death” återupplever jag, liksom Proust och kakajäveln, helt oväntat känslan av hösten för knappt två år sedan (troligen någon gång i oktober eller november) – en tidsperiod som jag trodde hade gått förbi utan att lämna några särskilda spår och som jag knappast hade väntat mig att bli påmind om–: av lampan i det lilla rummet som gav precis tillräckligt mycket ljus för att läsa men inte nog för att kunna göra det utan att få ont i ögonen; av byxorna som gång på gång sprack på samma ställe och som jag med några slumpvis utplacerade stygn från en ljusgröna trådstump gång på gång lagade; av leran i parken som jag gick genom varje dag, alltid med fåfängt hopp om att den skulle ha hunnit torka sedan dagen innan; av mina skor som tog in vatten och som alltmer såg ut att ruttna sönder av att aldrig riktigt få torka.

Det är underligt, på ett sätt nästan obegripligt, att Frusciantes skiva kan väcka den sortens sötsliskigt sentimentala känslor för just denna tidsperiod. Inte för att jag betvivlar att den skulle äga en sådan kraft utan helt enkelt för att jag omöjligt kan ha hört den då; jag minns tydligt att jag lyssnade på skivan första gången då jag en seneftermiddag fastnade på en buss som på grund av ett snöoväder tog två timmar på sig att ta mig dit jag skulle istället för en, vilket ju inte gärna ha varit i vare sig oktober eller november, då jag är ganska säker på att det snarare regnade. Det bör ha varit minst en månad senare, troligtvis ännu mer.

Det är ju förstås möjligt att det inte alls rör sig om nostalgi; att skivan påminner mig om denna tidsperiod inte för att jag har dem kronologiskt förknippade med varandra utan för att känslan av det jag upplevde då verkligen går att återfinna i musiken. Det är skrämmande att den i så fall också måste kunna upptäckas av vem som än letar. Att essensen av en hel månad i mitt liv går att köpa i affären.

söndag 13 maj 2007

20

Rädslan att upprepa sig är aldrig större än rädslan att inte ha något att säga.

lördag 12 maj 2007

På sin vakt

Jag utesluter inte möjligheten att musiken tynger ned mig, att den är ett behov som tar lika mycket – genom sin benägenhet at förslöa tanken snarare än skärpa den – som den någonsin ger tillbaks och att jag borde bryta mig lös ifrån den för att kunna tänka klarare.

Jag har förstås ingen konkret anledning att misstänka något sådant och jag vill ju inte gärna smutsa ned en hel konstform med några ogrundade anklagelser. Men jag utesluter det inte. Man måste vara på sin vakt.

fredag 11 maj 2007

Genialitet

Vissa dagar får jag för mig att jag är ett geni. Jag inser det på ett enda ögonblick, inte som resultat av något nyutfört stordåd eller ens av några allmänna tankar på mina förmågor (som ju knappast hade kunnat föda en sådan känsla), utan rent instinktiv och omotiverat, vilket ju också placerar sanningshalten i min insikt bortom alla tvivel. Jag upplever inte alls denna storhet som någonting nytt utan ser den mer som någonting jag alltid burit på och bara för en kort tid tappat bort (till exempel i ett dike eller på en asfaltsväg på natten) men nu redan återfunnit.

Kanske hade jag också tidigare alltid en sådan föreställning om mig själv, om än i en något luddigare och mindre uttalad form. Jag minns tydligt att jag brukade uppleva mig själv som speciell (en upplevelse de flesta har som barn men som bara de riktigt dumma eller framgångsrika lyckas bära med sig in i vuxenvärlden) men kan inte för allt i världen minnas varför. Inte heller kan jag hitta någon tydlig punkt där ett sådant självförtroende kan ha omvandlats till min nuvarande osäkerhet. Jag kan bara en kort stund återuppleva känslan av helt säker veta att jag är förbannat mycket bättre än alla andra och att det oundvikligen kommer att gå bra för mig i livet. Det måste det bara göra.

Jag håller mig fast i denna storhet i en knapp minut innan återgår jag till min vardagliga obetydlighet.

onsdag 9 maj 2007

För någon annan

När jag frågade min vän vad som egentligen var anledningen till att man inte hoppade framför tåget eller i alla fall från ett hus på lilla fiskaregatan svarde han tveksamt:
"Tänk vad elakt, mot alla som du känner."
"Så bra", sade jag. "Alltihopa är för dem."

Misslyckande

Efter fyra timmars krampaktigt tänkande lutar jag mig tillbaka och konstaterar att jag inte uppnått någonting. Alltihop har varit på låtsas.

lördag 28 april 2007

Bildkonst

Jag kan utan problem erkänna att jag fick ut mer av tapeten på mitt rum som jag vid sju års ålder studerade med minutiös noggrannhet i halvdunklet de kvällar då jag inte kunde somna tills jag kände varje millimeter av dess vita, knottriga yta och visste precis vilka figurer som gick att finna i den (en båt, ett träd, en dinosaurie av köttätartyp och en bro över ett stup i en regnskog) och hur man skulle göra för att upptäcka dem (ibland krävdes det att man kisade, tittade från precis rätt vinkel eller arrangerade ljuset på ett särskilt sätt genom att täcka över delar av sänglampan med fingrarna eller med en bit av täcket) än vad jag nuförtiden får ut av de flesta tavlorna i konsthallen. Detta stör mig. Inte för att tapeten på mitt rum var absolut meningslös och borde ha varit omöjlig att alls uppskatta estetiskt – jag accepterar att jag gjorde det och sen är det inte mer med det – utan för att jag såg på den apatiskt, uttråkad av sömnlöshet och fullständigt slö i tanken, utan minsta hopp om utbyte; min estetiska upplevelse av tapetbiten föddes alltså inte ur barnets fantastiska fantasi utan snarare ur ett slags tvång. Bildkonsten däremot, närmar jag mig alltid i grundtron att det jag ser inte är meningslöst och att varje verk efter två minuters entusiastiskt stirrande kommer att avslöja någonting viktigt. Men i de stora ljusa konstsalarna med uppradade bilder och för få sittplatser upplever jag alltför ofta ingenting alls. Jag tittar och tittar.

Borde jag då anfalla bildkonsten uttråkad? Borde jag döda min respekt för den liksom jag dödade Bach genom att spela Cellosvit fyra i Ess-dur på repeat när jag en förmiddag slötittade på vinter OS (eller var det VM i backhoppning?) och åt knäckebröd utan pålägg och tappade tusen (eller kanske tio) smulor på golvet och lät bli att plocka upp dem och tänkte att de nog skulle försvinna ner i någon springa eller in under en matta om jag bara tittade bort en liten stund? Borde jag äntligen inse, att det kanske inte är så jävla mycket?

torsdag 26 april 2007

Julkalendern

När världen tagit slut och det inte längre finns någonting kvar att säga kan vi i alla fall prata om vår barndoms julkalendrar.

SAOL

Det är förvånande hur många som uppriktigt bryr sig om vilka ord som är med i Svenska Akademins Ordlista, som ser den som en handbok, inte bara över vilka ord som bör användas eller inte användas, utan över vad som överhuvudtaget är möjligt att säga. Så måna om att inte ens i språket sträcka sig bortom de av överheten givna formerna.

söndag 22 april 2007

Plumphet

I det lilla sidorummet, som inte omöjligt har ett eget namn och som kanske till och med heter samma sak vart man än kommer, pussade jag försiktigt fötterna på trästatyn föreställande Jesus på korset i vad jag antog skulle antagas vara naturlig storlek. Jag tryckte läpparna mot det beigemålade trät men vågade, av respekt för farbron som en dryg minut tidigare hade gjort samma sak, inte sticka ut tungan för att känna hur det smakade. Istället kände jag plötsligt hur plumpt och opassande det var att jag överhuvudtaget stod där med läpparna mot Jesus fötter och gick långsamt därifrån, inte skamsen men med samma snopna upplevelse av misslyckande som när man enligt konstens alla regler, med perfekt behärskande av konstpauser, ordval och tonfall berättar en lång historia men glömmer bort poängen.

Jag skulle gissa, att det var beskt.

lördag 21 april 2007

Uppehåll

Ibland är det riktiga svaret på frågan "Vad gör du?":

"Jag läste"

lördag 14 april 2007

Nitton

1. Jag har döpt alla mina klädesplagg efter veckodagar. De flesta heter Tisdag.

2. Ett obegånget misstag är ett misstag i sjön.

3. Jag har slagit upp mina livsmål så att de, även om jag förverkligar varenda ett, aldrig kommer att göra mig lycklig. Jag ville inte besudla dem med en sådan uppgift.

4. Bara en av korrektheten misshandlad människa kan påstå något sådant som att svart inte är en färg eller att spindeln inte är en insekt.

5. En peng, ett hus en växt, en sil (ord valda efter fullständigt ytliga kriterier).

6. Peppar är en ohyggligt överskattad krydda. Till vardags omnämns den till och med i samma ordalag som salt.

7. Världen går utmärkt att mäta med en vanlig linjal. Men eftersom linjalens enda sätt att mäta saker är att mäta sig själv – och man kan ju inte gärna lite på dess omdöme i en sådan uppgift – blir resultatet alltjämt osäkert.

8. På lediga stunder är jag en riktigt bråkstake.

9. När jag frågade om det var el i stickkontakten var det menat som ett skämt.

10. Varje ord äger en del av den oändliga vaghet som inte kan preciseras ens med tiotusen andra ord (eller bilder för den delen) eftersom den syftar på någonting som visserligen borde ligga rätt framför oss eftersom det är en del av den begreppsvärld som vi tror oss vara i så god kontakt med, men som ändå inte går att finna eftersom det både bottnar och drunknar i total godtycklighet. SAGT.

11. När jag var liten var jag tio gånger så stark som nu. Jag kunde brotta ner vem jag ville.

12. En sak är inte sällan bättre än en annan.

13. ”Ha det fint!”, ropar jag reflexmässigt innan du slår igen dörren och försvinner bort till muntra sommardagar fyllda av cykelturer, strandparasoll och tankar på diverse spännande bakverk du borde prova. Kan man tänka sig en överflödigare uppmaning?

14. Civilisationens ihåliga hittepå kommer alltid stå över all verklig logik. Så vänj dej då för helvete!

15. Jag har lärt mig mitt bibliotekskortsnummer utantill: nolltjugoetttjugoettfyrtiofemnollett, tre.

16. Jag finner närbilderna i en del spelfilm störande. Så intresserad är jag inte.

17. När jag en morgon mätte tiden på den musik som, bortsett från alla upprepningar, spelades i en av mina favoritlåtar fann jag att det inte rörde sig om mer än femton sekunder. Jag upprördes av tanken på att något så kort och obetydligt hade kunnat roa, rentav beröra mig under de många timmar jag sammanlagt hade spenderat med stycket. För ett ögonblick trodde jag mig ha avslöjat något viktigt.


18. Som barn hade jag länge en konstant rädsla för att bli skrämd. Mest av allt för den klassiska skrämningen, den där någon hoppar fram från ett gömställe och skriker ”bu”. Jag tänkte på den ofta men blev nog inte utsatt för den särskilt många gånger, på sin höjd ett tiotal, kanske inte ens det. Jag var inte alls rädd för att bli överfallen eller på något sätt skadad utan fruktade bara själva chocken, min instinktiva, ohejdbara reaktion på det oväntade. Jag upplevde att jag i ögonblick av chock för en kort sekund inte bara lamslogs av rädsla utan helt förlorade alla mina vanliga egenskaper – min dryga självsäkerhet och min ”det mesta är rätt roligt om man bara själv är tillräckligt dum i huvudet”-attityd - och fylldes fullständigt av ögonblickets totala tomhet. Jag upphörde helt att vara samma person som tidigare.

19. En del saker skriver jag i förväg och låtsas bara komma på efterhand. Inte ens det här kom jag på nu.

torsdag 5 april 2007

Brunsås

Jag har alltid varit misstänksam mot brunsås. Den är döpt efter sin brunhet men deklarerar inte, till skillnad från till exempel grönkål som ju får antas vara grön av naturen, varifrån det bruna kommer. Vilken brist på innehåll krävs inte för att något ska döpas efter färgen brun?

söndag 1 april 2007

Barnet Herman

Jag har inga problem med att tänka på min barndom. Vad jag minns var det en bra tid, kanske till och med lycklig. Däremot har jag svårt att tänka på mig själv som barn. Jag tror inte alls att jag var särskilt trevlig. Barn i allmänhet är ju egentligen ganska osympatiska – dumma, envisa och egocentrerade. Men man förlåter dem dessa egenskaper just för att de är barn och för att barn ska vara sådana och inte kan vara på något annat sätt. Det är orimligt att begära något sådant av dem. Man är till och med övertygad om att det inte alls rör sig om några brister utan tvärtom om charmiga, rentav positiva sidor.

När jag tänker på mig själv som barn är det dock vara omöjligt att använda samma förskönande skyddsglas. När jag ser mig själv som liten ser jag inte ett barn i mängden, jag ser inte ett barn överhuvudtaget, jag ser bara en mindre version av mig själv och jag kan omöjligt övertyga mig om att det finns några förmildrande omständigheter som kan förklara min enorma barnslighet. Kanske om jag hade varit mer olik mig, om det hade funnits en tydlig brytpunkt mellan min barndom och mitt nuvarande liv, då hade jag i alla fall kunnat konstatera att jag gått vidare och att jag tack och lov inte är likadan idag. Men någon sådan klar växling finns inte; tvärtom finner jag i mitt barndomsjag precis samma egenskaper som hittar i mig själv idag. Alla nycker, alla känslor, alla dygder och odygder, varenda liten flisa i min personlighet kan spåras tillbaka till min barndom. De är bara råare, mer oslipade och mindre tillrättalagda. Jag var på det hela taget en mycket osympatisk person. Det säger ju sig själv att jag inte kan se lättare på en sådan människa än jag ser på mig mig själv idag.

torsdag 29 mars 2007

Pessimism

Sökande efter yttre mening är i grunden pessimistiskt eftersom det bygger på antagandet att världen saknar mening i sig själv.

onsdag 28 mars 2007

Ekonomi

En krona är inte så lite pengar som man kan tro. Den räcker till två femtiörestuggummin till exempel.

söndag 25 mars 2007

3

Jag tycker om att påpeka självklarheter och låtsas tro att jag kommit på dem själv.

fredag 23 mars 2007

Djur och bestick

Om gaffeln var ett djur skulle den vara en uggla... eller allra helst en flodhäst, men man kan ju inte alltid få som man vill.

onsdag 21 mars 2007

Renlighet

Få saker väcker samma obehag som en smutsig tvål. Vart ska man sedan vända sig?

tisdag 20 mars 2007

En påse i ett träd

En dag såg jag en plastpåse blåsa upp i det stora trädet utanför mitt fönster. Den kom flygande med vinden (det var blåsigt) och fastnade på en liten gren högst upp i trädkronan, där den lade sig så att den helt täckte kanske fem stycken av de vinröda bladen; de gick med lite ansträngning att urskilja trots att påsen täckte dem och gav nu intryck av att vara mer rosa än röda eftersom deras bild ju filtrerades genom den vitaktiga påsen innan den nådde mig. Jag tyckte inte synd om bladen som blev instängda, och som kanske inte alls skulle överleva utan svältas på solljus och skrumpna bort, men kände kanske att det kanske var lite tråkigt att det präktiga trädet blev nedskräpat. ”Att folk inte kan hålla reda på sitt skräp”, tänkte jag (något ofrivilligt) innan jag gick vidare med mitt liv, som ju pågick någon helt annanstans.

Så igår lade jag återigen märke till påsen som hängde och dinglade på samma gren. Den var nu synbart söndertrasad och klamrade sig fast i grenen med en ensam påsstump medan resten fladdrade i vinden (det var blåsigt). Den såg också ut att vara aningen nedsmutsad, även om det inte är helt säkert att jag riktigt kunde avgöra det från min position på marken, det är ändå ett ganska stort träd. Vad jag säkert kunde fastslå var att påsen inte hade utvecklats till det positiva under sin tid på grenen och att den alltså inte hade någon särskild anledning att stanna kvar, förutom såklart att den satt fast.

”Ser du plastpåsen som hänger på grenen däruppe?”, frågade jag en man som gick förbi.
”Ja”
”Jag såg när den blåste upp.”
”Jaha”
”Det var säkert ett år sedan. Jag bor precis här, i huset där mittöver gatan.” Jag pekade. ”Jag stod i mitt fönster och såg när den kom blåsande.”
”Okej”
”Den fastnade på grenen däruppe. Någon borde ta och ta ner den därifrån. Det ser så skräpigt ut, eller hur?”
”Jo”
”Bor du häromkring?”
”Nej”
”Ja, då spelar det dig kanske ingen större roll.”
”Nej”

Jag borde verkligen ta och ringa kommunen och få någon att komma och hämta ned den där påsen. Eller vem det nu är man ringer. Kanske kan jag klättra upp själv.

söndag 18 mars 2007

Och så

i rummet tanken på det oväntade - det oväntade på det där lite tokiga sättet som man kanske kan försöka sig på ibland men som man först och främst tycker om att mysa åt i fiktiv (men kanske i alla fall lite inspirerad av verkligheten hoppas man) form - som långsamt pressas ut ur sin präktiga lilla håla, pådriven av den egentligen inte alltför olidliga tristessen och den underliga upplevelsen av femton personer som sitter tysta bredvid varandra och håller på med sitt utan att ens ha hälsat på varandra när de kom in i rummet, som om de inte allihop kände varandra eller i alla fall visste varandras namn och som om det inte hade varit hövligt av den ena att i alla fall heja på den andre innan han satte sig ned och gick upp i sitt egentligen mer eller mindre meningslösa arbete. Tanken på att skrika något, slå till någon, sjunga en sång om spanska inbördeskriget. Och sedan såklart det omedelbara tilbakaryggandet, motvilljan, inte så mycket på grund av några egentliga hämmningar som på grund av att själva tanken på den sortens tokroliga uppror mot de givna formerna (mot ettablissemanget, det satans ettablissemanget) i själva verket är stenhårt fastbundet till samma form eftersom det på ett tryggt och trevligt sätt urladdar den revolutionära villjan utan att egentligen åstadkomma någonting eller ens vara i närheten av en tanke på vad det är som ska åstadkommas, en tanke som i och för sig är så svår att riktigt formulera att bara tanken på att tänka den är tillräckligt för att krama det siste hoppet ur till och med mest entusiasatiskt långstrumpiga post-scouten.

onsdag 14 mars 2007

måndag 12 mars 2007

Återkommsten

Jag har bara varit borta i en månad men jag har redan börjat frukta min återkomst. Jag känner ett sådant kvävande behov av att vara monumental; ett behov som är kvävande inte bara på det vis som varje sikte på det monumentala är kvävande utan också för att jag djupt tvivlar på min rätt (om det nu finns någon rätt) att ens tänka på det monumentala. Jag borde minsann hålla mig på mattan.

Helst av allt skulle jag vilja tappa bort mig någonstans, i en bisats eller i en parentes eller bara i själva ämnesvalet. Tappa bort mig och kanske snubbla och slå huvudet i en sten. En grå, skrovlig stor jävla sten som bara ligger där på marken av eller utan någon anledning och som inte blir blodig när mitt huvud slår emot den eftersom den inte är spetsig nog att åstadkomma någon blödande skråma utan som bara lyckas slå mig sådär lite lagom så att jag förlorar medvetandet och inte vaknar till förrän det är mörkt och kanske lite kyligt ute och alla andra redan tagit båten tillbaka till fastlandet för att gå på café och diskutera studievägar och hollywoodskådespelare om vilka jag ändå inte hade haft mycket att säga eftersom jag har så svårt att hålla reda på vad de heter allihopa och eftersom jag egentligen inte tycker om någon av dem tillräckligt mycket – de gör det inte för mig och jag misstänker djupt att de i själva verket inte gör det för någon annan heller trots att alla låtsas, tror och hoppas att de ska göra det, att de redan är på gång, att de alltid varit på gång gogogo – för att komma ihåg alla eller ens några stycken filmer de har varit med i så att jag kan jämföra deras insatser.

Jag känner mig överhuvudtaget ganska utled på formatet. På alla format jag känner till och provat på. Jag känner mig bara fångad i det som borde lyfta mig och, på samma gång varsamt och våldsamt likt två fingrar som långsamt smular sönder en bit av ett kex, som samtidigt förstör och lär känna det (och troligtvis en mycket liten bit, bara en smula, så liten att den inte ens kommer synas när den väl trasats sönder och fallit till marken (såvida det hela nu inte sker i en altför ren och välstädad lokal)) forma mig efter sina väggar. Inte alls en berättigad utledhet – om jag nu gör det inte alltför vågade antagandet att det i alla fall finns någon sorts högre instans som granskar den typen av frågor och som i varje enskilt fall slår fast vad som är berättigat och vad som inte är berättigat och formulerar sitt utslag i ett prydligt litet domslut som man kan och måste frukta –, det vill jag inte hävda; jag vet ju att jag i grund och botten har sett så lite, läst så lite och försökt så lite. Vem är jag att vara utled på något? Skulle inte alla dem som gjort allt så mycket mer och så många många gånger – kanske flera tusen, miljoner – och som fortfarande inte är det minsta utleda kunna ta illa upp?

Men i alla fall en utledhet. Och inte alls en god grund för det monumentala. Jag känner bara motstånd